Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mattias Larsson

”Just nu hade vi behövt idrotten mer än någonsin”

AIK mot Malmö FF på en välfylld Friends arena.
Malmö FF jublar efter att ha gjort 1–0 hemma mot IFK Göteborg i höstas.

Vi lever mitt i ett kristillstånd som de flesta av oss aldrig varit i närheten av.

Att det inte finns någon sport att trösta sig med är inget annat än självklart.

Men just nu hade vi behövt idrotten mer än någonsin.

För fem veckor sedan satt jag på den kommunala stadion i Marbella – med tapasbarer i varje hörn och förbundskapten Janne Andersson på läktaren – och såg Malmö FF förlora mot ryska Krasnodar med 2–0.

MFF skulle gå vidare och fyra dagar senare möta Sparta Prag. För Krasnodar var resten av träningslägret mer ovisst. 

Deras kommande motståndare hette Wuhan Zall F.C och hade satts i karantän på sitt lyxhotell vid havet efter vad vi fick höra var ett influensautbrott i deras hemland Kina.

Sedan de där dagarna i Andalusien har jag sett Malmö FF spela tre svenska cupenmatcher och två i Europa League. Jag har sett oräkneliga deltävlingar av Melodifestivalen, min dotter fylla fem år och chefsåklagaren Krister Petersson insinuera att Palmemordet kommer att få en lösning redan i vår.

Wuhan Zall F.C?

De är fortfarande kvar i Marbella.

Problemet är att Marbella virusmässigt nu är en riskablare plats att vara på än Wuhan.

Och där vi på Malmö FF:s Spanienläger mest i förbifarten nämnde det isolerade kinesiska laget (ingen hade då en aning om vad de hette) pratade vi otroligt mycket mer om att Manchester United bullrat in på den träningsanläggning som MFF dittills haft och tvingade Malmö att flytta.

Nu är engelska Premier League stängd och allsvenskan (snart) uppskjuten på obestämd framtid.

Och här står vi.

I ett tillstånd som en massiv majoritet av oss aldrig tidigare varit i närheten av.

Ett slags kristillstånd där hotet är ett vidrigt virus men där jag undrar om inte den största fienden är vi själva.

Jag undrar. För jag vet inte. I det här läget är det ingen som vet. Att ingen med säkerhet vet verkar kunna få oss att göra precis vad som helst. Än så länge handlar det mest om inköp av toalettpapper, men vem vet liksom vad som finns runt nästa nyhetsflash i mobilen?

De som kommer närmast att veta något i dagens läge är experter med utbildning, forskning och avancerade vetenskapliga underlag som grund. Deras beräkningar är så nära vi kommer. Och det är långt mycket närmre än killgissningarna på twitter tar sig.

Men eftersom ingen vet säkert är det som att säkerheten allt för ofta sätts ur spel.

Tillståndet vi lever i är påfrestande på så många plan. Risken att bli smittad, risken att stå utan mat, risken att förlora jobb, besparingar och – må det aldrig ske – nära och kära.

I sådana situationer kan vanligtvis idrotten fungera som en ångestdämpare.

För vi lever i en modern värld där många av oss inte sällan söker tröst i idrotten. Den är sällan längre än ett fjärrkontrolltryck bort. Och det fantastiska med idrotten är att den inom två gånger 45 minuter, tre gånger 30 eller vad det nu kan vara rymmer hela livet.

Jag brukar säga att den största anledningen till att jag älskar idrott är att dess största form av glädje är lika stor som all annan glädje i livet. Och att dess största besvikelser går över snabbare än nästan alla andra besvikelser.

Samtidigt är idrotten lika mycket som den är en plats för glädje också en samlingsplats i tider av sorg.

Många är de tysta minuter jag av olika anledningar upplevt på idrottsevenemang världen över. Idrotten hjälper oss att läka, glömma för en stund och så småningom och sakteliga gå vidare.

Nu har vi inte idrotten att förlora oss i längre. I läget som råder är det en självklarhet och ingen har sagt något annat. 

Men det skapar ytterligare ett hål i oss. 

För i de här coronatiderna hade vi behövt idrotten mer än någonsin. Men vi kan inte få den.

Det kommer en dag när allt det här faktiskt är över. När den kommer vet ingen med säkerhet. Det kommer en dag när vårt samhälle faktiskt börjar se ut som sig själv igen. När det blir kan ingen säga. 

Men en sak går att säga.

När den dagen kommer så kommer idrotten att spela en viktig roll i att ta allting tillbaka till det normala. 

I att glädja, läka och gå vidare.

Vi ska minnas det i allt det här.

Och under tiden gör allt vi kan för att få så många som möjligt att vara med när den dagen kommer.

Läs fler nyheter i Kvällspostens app – ladda ner den gratis här: Iphone eller Android.