Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Mattias Larsson

HIF måste visa vem man är – inte minst för sig själva

Helsingborgs IF åkte på en tung förlust senast mot IFK Göteborg. Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
HIF:s lagkapten Andreas Granqvist. Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

1–3 borta mot IFK Göteborg.

Nyttig käftsmäll eller en smärtsam spricka i fasaden?

För Helsingborgs IF handlar hemmamötet med Sundsvall om en enda sak.

Att visa vem man är – inte minst för sig själva.

När det återstod en halvtimme av HIF:s hemmamöte mot Hammarby tänkte jag för mig själv att det under mina 15 år i yrket inte funnits en enda allsvensk match där så många spelare varit så trötta så tidigt.

Helsingborgs IF vann till slut matchen mot guldkandidaten Bajen, och det var på inget sätt orättvist.

En vecka senare gick HIF ut på Nya Ullevi mot det IFK Göteborg som på många håll tippats som en nedflyttningskandidat.

Skillnaderna ur ett HIF-perspektiv?

Den här gången såg Per-Ola Ljungs lag trött ut från avspark och matchen var över långt innan den var slut.

Där HIF:s seger mot Hammarby inte var orättvis var IFK Göteborgs seger över HIF något av det mest rättvisa jag sett i årets allsvenska.

 

Ändå är jag, så här tre dagar senare, än mer övertygad om att Änglarnas tydliga seger hade mer med HIF:s insats att göra än med IFK Göteborgs.

För det var en rejäl rödblå plattmatch – taktiskt och (kanske framför allt) tekniskt var HIF långt från allsvensk nivå.

Anledningarna är många.

Men i ett större perspektiv har jag fastnat för en.

Andri Bjarnason. 

Utan den skadade isländske anfallaren saknar HIF inte bara skyttekungen från superettan i fjol, utan man har också modifierat en viktig del av sin spelidé.

Med Bjarnason i spel har HIF en evighetslöpande snabb och stark forward som är dokumenterat målfarlig. Man har haft Rasmus Jönsson smygande i en roll där bakom som passar perfekt för en spelare som är en av seriens snabbaste i tanken, men inte över 20 meter.

Man har kunnat välja hur man velat balansera offensiv kontra defensiv genom vilka spelare som placerats på kanterna och HIF har kunnat luta sig bakåt mot Alexander Farnerud och Mohammed Abubakari som sittande mittfältare.

För ett lag med många osnabba men begåvade spelare har det varit perfekt.

Utan Bjarnason har HIF tvingats tänka om och lagets största brist – långsamheten – har blottats.

 

Nu blir Bjarnason borta minst två matcher till och när Helsingborgs IF på torsdagskvällen går ut för att möta Sundsvall på hemmaplan så är det till en match som kan definiera hela säsongen.

En tredje rak seger hemma på gräset mot ett plastlag innebär att HIF studsar tillbaka från bottennappet i Göteborg, medan en förlust mot ett lag med hög högstanivå kommer att skapa stress och tvivel.

Utan Bjarnason saknar Per-Ola Ljung något klockrent forwardsalternativ för ett 4–2–3–1 och det blir högintressant att se hur HIF-tränaren skickar ut sitt stukade lag.

Personligen skulle jag börjat med en förändring i backlinjen och flyttat ut Markus Holgersson på högerbacken samt lyft in Charlie Weberg bredvid Andreas Granqvist i mitten.

Samt flyttat tillbaka Alex Farnerud till ett centralare och lägre utgångsläge.

Per-Ola Ljung och hans HIF-lag har predikat att säsongen är lång och att det kommer att bli krig hela vägen in på linjen.

Jag gillar ärligheten och inställningen.

Det man visade på Nya Ullevi var vämjeligt.

Men om Helsingborgs IF fortsätter bygga Olympia till en ointaglig borg så kan bortaspelet vara hur dåligt som helst.

Då klarar HIF kontraktet ändå.