Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mattias Larsson

Det här glastaket måste sprängas

Malin Levenstad under en presskonferens med FC Rosengård.
Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN
Sportchefen Theres Sjögran, Malin Levenstad med pokalen och klubbnestorn Erling Nilsson efter SM-guldet 2019.
Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN

Malin Levenstad drömmer inte om att bli tränare för Malmö FF:s herrlag.

Hon har det som mål.

Jag hoppas, för allas vår skull, att hon lyckas.

För två veckor sedan blev fransyskan Stéphanie Frappart, 36, första kvinnliga huvuddomare i herrarnas Champions League när hon dömde Juventus hemmamöte med Dynamo Kiev.

Och så sent som i måndags stod det klart att svensk elitfotboll nästa år får sin första kvinnliga domare på herrsidan då Tess Olofsson kommer att döma superettan 2021.

På tränarsidan är vi inte i närheten av att ha kommit lika långt.

Anledningarna till det är många.


2014 gjorde fotbollförbundet en undersökning med spelarna från silvertruppen i VM 2003 om varför så få före detta elitspelare på damsidan söker sig till tränarjobbet.

Summerar man svaren landade en förkrossande majoritet i att de efter att ha kämpat mot fördomar och svag ekonomi i ett helt spelarliv ville något annat. Kanske skaffa sig en hyggligt avlönad civil karriär och en familj att vara närvarande i.

Samtidigt var spelarna starkt för fler kvinnor i tränarrollen, så väl på dam- som herrsidan, och helt emot kvoteringar. Övertygelsen var att ”tränarskap ska handla om kompetens, inte kön”.

På frågan om VM-spelarna från 2003 en dag tror på en kvinnlig tränare i ett herrallsvenskt lag svarade en av 19 i undersökningen nej.

Många svarade: ”Ja, om fem till tio år”.

En snabb blick mot ytan visar att vi inte kommit ett dugg närmare på de senaste sex åren.

Men i de underliggande strukturerna finns skillnader.


Malin Levenstads generation är den första som stått på en elitfotbollsplan sedan de tidiga tonåren, med elitfotbollskrav och växande elitförutsättningar .

När jag själv – tio år innan Levenstad – spelade i ett elitsatsande pojklag hette stjärnorna i flicklaget Therese Sjögran och Caroline Jönsson, i årskullen under fanns Karolina Westberg.

Jag kände dem då och har följt dem sedan dess. Och eftersom jag då och då fortfarande pratar med några av dem, precis som jag pratar med Malmö FF:s jämngamla sportchef Daniel Andersson, så vet jag att deras kunskaper om spelet, strukturerna och kraven samt deras ambitioner är de samma.

Och i de underliggande strukturerna har mycket förändrats de senaste sex åren.

Där Malin Levenstad haft bra fotbollsmässiga förutsättningar tittar hon med stor avund på möjligheterna som den 14 år yngre lagkamraten Hanna Bennison haft och har.

Damfotbollen växer mot en allt högre och stabilare grund.

Men den växer så långsamt att vi ibland inte märker det.

Och så har vi det där glastaket som behöver sprängas.

Under mina snart 20 år som journalist har jag stött på en del inskränkthet inom fotbollen och den har kommit hela vägen från styrelserummens topp till bottenskrapet av min mejlkorg dagen efter en herrallsvensk toppmatch.

Allra mest brinner mejlkorgen när det handlar om kvinnor.

Eller om Zlatan Ibrahimovic.

Helt outstanding mest brann det den gången jag pratade med Zlatan Ibrahimovic och han uttalade sig om damfotboll.

Det är sju år sedan nu.

Och jag känner röken än.


Som tur är för oss alla finns det människor som brinner intensivt för att göra gott, för att förändra och för att förverkliga.

Därför är Malin Levenstads mål (inte dröm) så skön att ta del av.

Malmö FF eller Real Madrid.

Varför inte?

Man kan önska att glastak sprängs av ett brett starkt tryck, men historien visar oss att det ofta krävs enskilda pionjärer – inte sällan med stöd av överraskande visionärer.

Rätt kvinnlig tränare med rätt kompetens kommer att behöva rätt klubb med rätt förmåga att ta ett beslut som inte bara bryter mark, utan också är korrekt.

För VM-laget från 2003 hade rätt.

Tränarskap ska handla om kompetens, inte kön.

Att Pia Sundhage när hon stod på sin topp hade kompetens att träna ett allsvenskt herrlag råder det ingen tvekan om. Hon var redo, men herrfotbollen var det inte.

Den dagen kommer dock att komma – Tess Olofsson och Stéphanie Frappart är levande bevis för det – hur starkt motstånd det än finns.

Personligen tror jag inte att fem till tio år framåt räcker, men jag hoppas att jag har fel. Om tio år är Malin Levenstad 42 och det är fortfarande ungt för att vara tränare.

Och som hon själv säger:

– Varför ska man inte få tänka stort? Någon gång måste det hända att det blir accepterat.

Det inte bara måste hända.

Det kommer att hända.


Här är ditt sportår – nästa år

Förberedd dig för en idrottsfest, trots corona