Mattias Larsson
Malmö: Parkernas stad där vi som bor här skryter om Västra Hamnen och Ribban.
Nu trevar sig våren fram här efter en plötslig och ovanligt hård marsvinter.
Det sägs att det är nu det vänder och att solen ska börja kasta sina förskönande solstrålar över vår omgivning.
Samtidigt har Föreningen Arkitekturuppropet startat en tävling där man ska utse Sveriges fulaste stad.
Hur projektet Västra Hamnen åkt vilse och förvandlats till ett miljonprojekt för välbärgade har jag förklarat förut och det tog en (1!) dag av helgtemperatur över 10 grader innan det blev trafikkaos i stadsdelen som är byggd för 10 000-tals människor – boende och arbetspendlande – men har ett vägnät dimensionerat för 100.
Ribban?
Jag nöjer mig med att konstatera att stranden är konstgjord på sumpmark och att Malmö stad på sin egen hemsida skriver: ”Stranden vid Ribersborg var ursprungligen stenig och långgrund, med en tidvis kväljande doft av ruttnande tång”
Till skillnad från den pittoreska ursprungsbebyggelsen på Lugnet och runt Caroli är det något som verkligen lyckats behållas.
Den som varit på Ribban en solig augustidag med pålandsvind vet hur man öppnar upp en täppt näsa.
Nybyggnationen?
Hyllie. På en åker. Mellan en evenemangsarena och ett mastodontiskt köpcenter. Mysigt som ett calicivirus.
Parkerna?
Råttor invaderar Beijers Park – dit SVT i år flytta Sommarlov från Västra Hamnen – så att ett café tvingades stänga, i Slottsparken ligger ett mäkta populärt fik där ändå ingenting överträffas av förutsättningarna för KBT mot fågelskräck. Många är vi som köpt ett läckert bakverk, gått för att hämta en servett och sedan sett brownies och äppelkaka försvinna i väg med ett flygfä. (Pssst! I USA spänner man fiskelinor över uteserveringar med liknande problem, det fungerar ypperligt). Pildammsparken där jag är en frekvent (nåja) joggare bjuder på fysiska utmaningar som ”kryssningen mellan horder av ankskit” och sensoriska upplevelser som dammens ljuvliga bouquet av dåligt vattenflöde.
En av dessa första fina vårdagar förra veckan var jag på väg tillbaka till Malmö och funderade över vilken väg jag skulle ta in till Kvällspostens redaktion vid Triangeln för att få finast möjliga upplevelse.
Industrivägen över Arlöv, Spillepengen, sumpdammarna vid Sege och tågspåren gick omedelbart bort.
Att ta nästa avstickare och välkomnas med en frontalkrock av det fenomenala fiaskot Entrés bisarra glas och metalluppenbarelse vid Värnhem likaså.
Så jag körde vidare och visualiserade vägarna in i tredje rik.., förlåt, rikets tredje stad.
Ystadsvägen som landar på det Dalaplan som närmast får en att föredra det där caliciviruset?
Trelleborgsvägen som innan den landar på samma Dalaplan dessutom bjuder på köpcentrat Mobilia?
Pildammsvägen förbi öststsatsarkitekturen på Holma, Södertorp och Borgmästargården?
Nej, nej.
Det blev gamla IKEA-avfarten efter det gamla flygfältet Bulltofta som gjordes om till ett rekreationsområde mellan två motorvägar och efter några minuter var jag på en av Malmö stads största visioner för att minska bostadsbristen.
Industrigatan.
Gatan har varit centra för prostitution i Malmö (den är nu på parallellgatan Agneslundsvägen), hyst det stora migrantläger som tömdes i november 2015 (ett nytt är på gång 150 meter öster om det förra) och det ligger drivor av sopor i vägkanter och mot de ändlösa raderna av gallerstaket.
Jag menar verkligen drivor av sopor.
I princip mitt i stan.
När ni nu kommit så här långt i texten kanske ni tror att jag hatar Malmö.
Tvärtom.
Jag har bott i och kring staden i så gott som hela mitt liv.
Mina barn är födda här, min familj bor här, mitt liv finns här.
Men vi vet ju också att utseende inte räknas, att kärleken är helt blind och att älska något på grund av skönhet är fullständigt idiotiskt.
Dessutom.
Malmöiter är vana vid att vinna titlar.
Den som Sveriges fulaste stad blir ännu en i raden.