Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Mattias Larsson

Allting har ett slut – och det här är mitt

Mattias Larsson i Malmö 2011.
Foto: CHRISTER WAHLGREN
Pär Hansson intervjuas av Mattias Larsson i guldstriden på Olympia 2013.
Foto: TOMAS LEPRINCE

Jag gick ensam genom Faelledparken med den danska nationalarenan i ryggen, det var en kväll i juni och Spanien hade just slagit ut Kroatien.

För allting har ett slut.

Och det var mitt.

”Vill du ha ett utkast på texten?” frågade jag sportchef Hansson och han tittade på mig som om någon öppnat dörrarna till Area 51 och det som kom ut var en svenne bräkande på skånska.

Hansson, som fortfarande är en stor man som gillar boxning och tyngdlyftning nästan lika mycket som sin fru, svarade:

”Utkast? Jag vill inte ha något utkast. Jag vill ha något vi kan ha i tidningen!”

Det har gått nästan 20 år sedan den där dagen.

Texterna som följt närmar sig 10 000.

Nu blir det inga fler efter den här men om texterna närmar sig 10 000 kan minnena räknas i miljoner.

För att inte prata om människorna.

När jag började i det här yrket gick Alexander Isak i blöja, Markus Rosenberg hade inte ens hunnit bli utlånad till Halmstads BK och Andreas Granqvist spelade i Helsingborgs IF:s juniorlag.

Nu är det dags att gå vidare och en kollega frågade häromdagen den avgående sportjournalisten sportjournalistikens allra viktigaste fråga: 

”Hur känns det?”.

Eftersom jag i nästan 20 år inte avkrävt mina intervjuoffer något annat än ärlighet har jag nu inget val.

Det känns melankoliskt.

Det känns som att jag är klar.

När min fru för många år sedan – alldeles i början av min sportjournalistkarriär – frågade mig varför jag älskar fotboll svarade jag:

”För att i fotboll känns den allra största lyckan som all annan största lycka som finns att finna i livet. Men den största sorgen – den går över ganska snabbt. Det kommer en ny match, en ny säsong. I resten av livet är sorgen obarmhärtig”.

Det var ungt och naivt sagt. 

Men också, på många sätt, rätt.

Och det är märkligt hur livet blir.

Sommaren 1984 satt min morfar och jag i mina föräldrars en-och-en-halvplansvilla på åkrarna öster om Malmö och kollade på när Patrik Sjöberg hoppade höjd i Los Angeles.

”Vad ska du bli när du åker till OS?”, frågade morfar.

”Sportjournalist”, sa jag som skulle bli sju och nu sitter med facit.

Det blev inget OS. Men det blev en sportjournalist och det är märkligt med barndomsdrömmar som blir sanna för de ger en liksom möjlighet att resa i tiden.

Från det där heta upptappade badkaret varje höstsöndag med Radiosporten från de allsvenska arenorna långt innan det gick att se en enda match på tv. Till i dag då det filmas ända in i omklädningsrummet och en text om en match blir gammal på en timme eller två.

För den här barndomsdrömmen och den här karriären är också en bild av ett samhälles utveckling.

En bild av digitalisering, från en tid då telefoner satt fast på väggar till att i dag vara hela världar.

Vi var över 40 stycken första gången jag klev in på Kvällsposten, när jag kliver ut är vi 14.

Vi är inte sämre, på många sätt är Kvällsposten bättre och det är verkligen inte därför den här texten blir min sista.

Jag har jobbat med det här i nästan 20 år, har mer än än lika länge till pensionen och det som jag känner brunnit och brinner starkast i mig är lusten att utvecklas.

Jag har genom åren fått några erbjudande att göra annat.

Varje gång sa jag nej och det gjorde jag den här gången med.

Men en väldigt envis person med erfarenheter jag i många år blickat mot gjorde valet enkelt till slut.

Jag måste dock få säga en sista sak.

Om någon som läser det här drömmer om att bli sportjournalist – satsa.

Det har varit en ynnest.

Matcherna, jublen, tårarna, euforin, gemenskapen och känslorna.

Att få leva mitt i någonting som betyder så mycket för så många är något jag önskar alla.

Och till alla er som mejlat, messat, ringt och hört av er i alla kanaler som finns och med både ris och ros:

Utan er hade det inte varit någonting.

Fortsätt att älska er idrott.

Det kommer jag att göra.

Tack.


TRE TOPPAR

21 juni 2021 – Ryssland–Danmark 1–4

Nio dagar efter att Christian Eriksens hjärta stannat i Parken var det danska landslaget tvungna att besegra Ryssland med två måls marginal samtidigt som Belgien behövde slå Finland för att Danmark skulle gå vidare ur EM-gruppspelet. Det blev ett formidabelt rödvitt inferno. Minst 25 000 på läktarna, 90 minuter ölregn, 4–1 för Danmark och 2–0 till Belgien. När jag reste mig och gick ut från de pilsnerdränkta läktarna var det efter att ha upplevt människor älska fotbollen ur ett perspektiv där lyckan att få leva livet var grunden till allt.

Parken i Köpenhamn, Ryssland–Danmark.
Foto: ©CLAUS BIRCH / FODBOLDBILLEDER BILDBYRÅN


27 augusti 2014 – Malmö FF–Red Bull Salzburg 3–0

Peter Gulacsi hade tappat en boll framför Emil Forsbergs fötter på stopptid i Salzburg, 0–2 i brutal underkant hade blivit 1–2 för Malmö FF och nu kastade Åge Hareide ut MFF med en fembackslinje längst bak, en häxa på läktaren, en kokande kittel och Markus Rosenberg som galjonsfigur. Tidig straff, drömmål av Magnus Eriksson och retfullt enkelt 3–0 av kapten Rosenberg. Så här i efterhand var det självklart att Hareide pratade om häxor, för det var en förtrollad kväll med magisk stämning som förändrade Malmö FF:s framtid på ett sätt få trott eller ens hoppats.

Magnus Eriksson och Markus Rosenberg jublar.
Foto: TOMAS LEPRINCE

17 juli 2012 – The New Saints–Helsingborgs IF 0–0

Första kvalomgången till Champions League. HIF lottades mot de walesiska mästarna som var ett hopslag av två klubbar på varsin sida om gränsen och matchen spelades besynnerligt nog i engelska Oswestry. På en usel plastmatta, där Åge Hareide satt mittfältsstjärnan May Mahlangu på en kant i den mållösa matchen. Men sportjournalistlivet är mer än att bevaka matcher. Oswestry var en slumrande liten ”Morden i Midsummer”-by och jag och kollega Tomas Nilsson från HD vandrade kullerstensgatorna om kvällarna, stötte på en arbetslös jazzmusiker, såg pensionärerna spela Bowls utanför hotellrumsfönstret och mötte en excentrisk klubbägare som blivit vrålrik på IT, som tog emot på flygplatsen med en öl i handen och sedan aldrig sågs med ett tomt glas. Han fick smeknamnet Mr Pint och snart tio år senare drömmer jag ännu om att återvända till Oswestry.

Bowls i Oswestry
Foto: Mattias Larsson / Privat

TRE TACK

Stefan Alfelt

Legendarisk Malmöjournalist med massor av år på Arbetet innan han bytte till Aftonbladet. Våren 2004 tog han mig under sina vingar och under sju år gjorde vi så mycket matcher och bilresor ihop att jag hann suga åt mig exakt allt han kunde. Stefan har svårt att erkänna det för sig själv men utan hans vänlighet, dörröppnande och oinskränkta vilja att dela med sig av erfarenheter, kontakter och kunskap hade jag aldrig fått det yrkesliv jag fick.

Stefan Alfelt på fältet.
Foto: LENNART MÅNSSON / BILDBYRÅN

Martin Kroon

Martin kallas sällan för något annat än Kroon. Möjligtvis Galningen från Göinge, men det vet han inte om. Våren 2010 var han sportchef på Expressen och rundade allt och alla för att anställa mig. Något år senare blev Martin chefredaktör för Kvällsposten och vi hade fantastiska år ihop. Och minst sagt högt i tak. Ibland när vi var oense (det hände rätt ofta) och skrek på varandra hade vi den goda smaken att stänga in oss på hans chefredaktörsrum, men oftast vrålade vi rakt ut över desken. Inte sällan slutade det i asgarv. Och oftast i ett bra journalistiskt resultat. Hade jag haft en 100-del av den lavaglöd Martin bär runt på hade jag blivit världens bästa sportjournalist genom tiderna. Nu hjälpte hans glöd mig längre än jag någonsin hoppats på.

Martin Kroon – på Kvällspostens redaktion 2016.
Foto: TOMAS LEPRINCE

Jakob och Johan

Heter Kjelldén och Dolck Wall i efternamn. Jakob och jag hamnade bredvid varandra första dagen på journalistutbildningen och har varit vänner sedan dess. Han har den bästa nyhetsnäsa jag någonsin stött på, en formidabel förmåga att göra saker läsvärda och så är han den varmaste av vänner. Johan var ung vikarie när jag anställdes 2010 och i dag är han en av mina närmsta vänner. De senaste tio åren har jag varit i fler länder tillsammans med Johan än jag har varit med min fru. Häromdagen satt jag i hans uterum. Jag hade kaffe och kaka i mina händer och han sin nyfödda son i sina. Det finns mer än fotboll och journalistik i världen och Johan och Jakob vet verkligen det.

Mattias Larsson, Jakob Kjelldén och Johan Dolck Wall spelar in podd i Kvällspostens förråd på Södergatan 2013.
Foto: Susanne Lindén / Privat.

Målkungarnas målkungar

Vem har gjort mest mål flest gånger?