Kent Hansson

Kent Hansson: Idrottens frustrerande baksida

Skador är elitidrottarens största gissel.

Jag har genom åren intervjuat åtskilliga män och kvinnor som fått karriären att gå i kras på grund av skador.

Nu står det klart att Susanna Kallur missar hela den kommande säsongen. Häckstjärnan är fortfarande inte tillbaka efter en efterhängsen stressfraktur i ena skenbenet. Dessutom är hon gravid i den sjuttonde veckan.

Med undantag för några tävlingar under sommaren 2010 har Kallur inte tävlat sen 2008.

Sannas manager, Daniel Wessfeldt sa i torsdagens KvP-intervju att "det varit en lång och plågsam process med stressfrakturen och att komma tillbaka med bakslagen som varit, man måste beundra henne för viljan att komma tillbaka".

Jag beundrar Sanna Kallurs fajtertakter, såväl på som utanför banan.

Jag kan sätta mig in i hur frustrerad hon har varit de senaste åren.

Sanna Kallur var en världsstjärna fram till OS i Peking 2008. 2013 är hon borta från idrottens rampljus. Sanna vill i dagsläget tillbaka. Jag kan förstå hennes ambition och tjurighet. Men tyvärr har hon gjort sitt som toppidrottare.

Det går inte att komma tillbaka efter fem års frånvaro. Det finns inte en chans.

Friidrott sliter enormt.

Det kan Christian Olsson och Kajsa Bergqvist vittna om. Båda fick sluta alltför tidigt på grund av efterhängsna skador. I gårdagens KvP uttalade sig idrottsläkaren Klas Östberg om Kallurs chanser att komma tillbaka efter skadorna och graviditeten.

- Det finns inget som säger emot att Kallur skulle bli minst lika bra som när hon var som bäst. Flera toppidrottande kvinnor har gjort det.

Klas Östberg önsketänker. Han kan inte ha satt sig in i Kallurs skadejournal.

För många idrottsmän innebär karriärens slut något av ett trauma när strålkastarljuset slocknar. De allra flesta elitidrottare klarar av ett liv efter den aktiva karriären, men för del innebär "pensioneringen" stora påfrestningar, rent psykiskt.

I min egen lilla ankdamm har jag fått känna på skadeeländet. I början på 2006 slet jag under ett bänkpresspass av en bit av ena bröst­muskeln. Under den årslånga rehabtiden funderade jag många gånger på om jag över huvud­taget skulle kunna träna mer. En läkare konstaterade att jag efter skadan max skulle kunna ta 80 kilo i bänkpress.

Jag minns hur bedrövad jag kände mig efter att ha fått beskedet.

Men tack och lov fungerade läkardomen som en injektionsspruta för mig. Jag vägrade kasta in handduken. Jag började i stället en mödosam väg tillbaka.

Ett år efter skadan gjorde jag comeback, tog då 100 kilo. Ett halvår senare gjorde jag 160 kilo. Jag är oerhört glad att jag inte tog till mig den dystra läkardomen. Slitandet med hantlar, dragapparater och skivstänger är en viktig del av mitt liv och så länge kroppen inte definitivt sätter stopp tänker jag vara med och kriga på serietävlingar, DM och SM. Om det är någon sport man kan tävla i långt upp i sin ålder så är det just styrkelyft och bänkpress.

I Sanna Kallurs fall handlar det inte en liten ankdamm. För Sanna har det alltid varit frågan om att försöka bli bäst i världen.

Jag tror inte att Sanna bli särskilt lycklig över att sluta sina friidrottsdagar som en i mängden på ett SM. Men lyckan handlar inte bara om att klippa häckar. Det kan i Sannas fall även vara något så fint som att bli mamma.