Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Dolck Wall

Valet gäller livet ut – låt ditt hjärta styra

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Hjulen i fotbollsvärlden snurrar så snabbt att det löfte som ges i dag kan vara obetydligt i morgon.

Ett landslagsval gäller livet ut.

Därför behöver hjärtat, inte hjärnan, styra.

Anel Ahmedhodzics pappa Mirsad vill inget hellre än att se sin son i det bosniska landslaget, hans mamma föredrar det svenska. Och överallt finns fotbollssupportrar som vill påverka i den ena eller den andra riktningen.

Fram till för några månader sen kunde 21-åringen lägga all sin kraft på att bli en så bra fotbollsspelare som möjligt och där har vägen noggrant stakats ut: Tidigt in i MFF, en flytt till Nottingham för att få internationell erfarenhet, tillbaka till Malmö FF och en utlåning till Hobro i stället för att fastna i Uwe Röslers frysbox och nu – startplats i MFF med förhoppning om att säljas dyrt och ta nästa kliv ut i Europa.

Parallellt måste han nu fundera kring det beslut som kan bli livsavgörande på så många sätt och bara han själv kan veta hur han innerst inne känner.

Min mamma växte upp på Rumpberg, ett område med en handfull hus i utkanten av den lilla hålan Kilafors, två mil från Bollnäs i Hälsingland där jag själv gick från nyfödd till vuxen.

Farmors hus låg i Röstebo, på landet i utkanten av Bollnäs.

Lugnt och tryggt.

Barndomens största konflikt handlade förmodligen om någon kantboll när jag och brorsan spelade mjuktennis ute på gården, med två cyklar uppställda som nät.

Den största identitetskrisen slog till när jag var 28 och farmor berättade att hennes pappa hade sina rötter i Borrby, vilket innebär att jag är en åttondels skåning.

Kort sagt:

För någon med min bakgrund är det fullständigt omöjligt att greppa hur krig, flykt och uppslitna rötter påverkar en familj. Vi kan försöka lyssna, ta in och förstå – men vi kan aldrig känna vad familjen Ahmedhodzic känner och har känt. Vi kan aldrig fullt ut sätta oss in vad krig, jävelskap och en ny chans gör för någons känsla av samhörighet och identitet.

 

***

Men vi kan lära oss hur fotbollsvärlden fungerar.

Därför är mitt råd, för vad det nu är värt, är att låta just känslorna styra.

Ett löfte om speltid här, hårdare konkurrens där, större chanser till mästerskapsmedverkan här, och så vidare. När Anel Ahmedhodzic ska välja landslag borde sånt egentligen inte spela någon större roll eftersom det kan förändras från ena dagen till den andra. Den förbundskapten som tror stenhårt på honom i dag kan vara sparkad i morgon. Den stjärnspelare som håller honom utanför startelvan just nu kan när som helst slita av korsbandet och aldrig komma tillbaka.

Karriärsplanering är en väsentlig del av att vara fotbollsspelare men det är främst genom klubblagsval det går att styra sina steg mot toppen. Där ska chanserna till speltid, en tränare som gillar dig, konkurrensen och möjlighet till titlar vägas in när en spelare beslutar sig för att ska skriva på för det ena laget eller det andra. För där finns en möjlighet att fatta nya beslut efter en petning till följd av ett tränarskifte eller en storvärvning. Det går alltid att hitta en ny klubb.

I landslaget är en spelare fast samtidigt som förutsättningarna hela tiden förändras.

Det valet måste man kunna leva med även om man bänkas – eller helt petas från truppen.

Därför är det viktigt att låta hjärtat och inte hjärnan styra.