Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Johan Dolck Wall

Måste vara frustrerande att spela för Malmö FF

Isaac Kiese Thelin och Anders Christiansen.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG / BILDBYRÅN

Isaac Kiese Thelin gjorde två mål, vände matchen och säkrade tre poäng.

Sen slaktade han målburen.

I bland måste det vara enormt frustrerande att spela fotboll för Malmö FF.

Kalmar FF har förlorat sex raka matcher men är långt från ett genomuselt lag. Mittbacken Viktor Elm skänker trygghet åt sitt försvar och så länge han var kvar på planen hade Malmö FF problem med att ta sig igenom.

När han också sköt in en straff i den 36:e minuten, efter att Anel Ahmedhodzic tagit bollen med handen, började MFF-huvuden hänga i hettan på Stadion.

Så kom andra halvlek, en inbytt Ola Toivonen – och ett mycket mer energifullt hemmalag. Viktor Elm var utbytt med en knäskada och Ola Toivonen hittade rätt i ytan framför gästernas backlinje.

Isaac Kiese Thelin gjorde vad Isaac Kiese Thelin gör bäst. Han rev, slet, kämpade och stångades. Och när bollen trillade ner framför hans fötter i straffområdet tryckte han upp den i nättaket. Först satte han 1-1, därefter 2-1. På tilläggstid fälldes MFF-inhopparen Amin Sarr i straffområdet. Kiese Thelin placerade bollen på punkten, stegade fram och sköt den på KFF-målvakten Lucas Hägg Johansson.

MFF höll undan, vann med 2-1 och Kiese Thelin blev den stora matchhjälten – ändå var det mer ilska än glädje vid slutsignalen. Anfallaren sparkade stolpen så hårt att det dånade över arenan.

Det pratas ofta om vinnarmentaliteten inom Malmö FF, om att aldrig vara helt nöjd och att strävan efter perfektion är det som driver klubben, laget och spelarna framåt. Och utifrån poängteras ofta att med en halv miljard i eget kapital borde MFF minsann vinna varje allsvensk match med åtminstone tvåsiffrigt, allt annat är pinsamt dåligt.

Den yttre pressen är vad den är, den går inte att påverka av spelare och ledare.

Men kraven inom gruppen styrs av dem själva och frågan är hur sunt det är att aldrig riktigt kunna stanna upp, klappa sig själv på axeln och vara nöjd. Hur nyttigt är det att bli matchhjälte med två mål men vara förbannad för att man missat att göra det tredje?

Visst, det finns fortfarande ännu mer att få ut av det här laget. Johan Dahlin har tvingats släppa fler bollar förbi sig än vad han vanligtvis gör, Anel Ahmedhodzic varvar tio briljanta ingripanden med ett misstag, Marcus Antonsson letar fortfarande efter målformen och så vidare.

Men en semifinalseger mot Mjällby i cupen, kryss mot allsvenska serieledaren IFK Norrköping och därefter segrar mot Östersund och Kalmar FF, är bra.

MFF har de senaste veckorna börjat hitta rätt. Laget levererar resultat samtidigt som speltiden fördelas på hyfsat många spelare.

Samtidigt åkte IFK Norrköping på den där käftsmällen som förr eller senare alltid kommer. Det blev en 4-2-förlust mot Sirius och helt plötsligt är MFF:s avstånd till serieledning inte speciellt långt.

Isaac Kiese Thelin borde klappa sig själv på axeln och vara stolt.

Den där straffmissen är snart glömd.