Jan Peter Andersson

LFC bygger för att försvara guldet igen

Linköping är svenska mästare för andra året i rad.
Foto: DANIEL ERIKSSON/BILDBYRÅN
Foto: ULF PALM/TT

Krampaktigt, felpassarnas eftermiddag och inget guldspel.

Men Linköpings FC tog vad man behövde.

En poäng.

För mer behövdes inte när FC Rosengård för länge sedan schabblat bort sina chanser i damallsvenskan.

Det handlar om att vara bäst när det gäller. En klyscha vi ofta plockar fram när det ligger ett guld i potten.

Linköping behövde inte vara bäst mot Kvarnsveden på Ljungbergsplanen i Borlänge. För LFC var bäst när man satte in höststöten och ryckte ifrån hårdsatsande FC Rosengård.

Malmölaget trampade i klaveret när Kim Björkegrens lag visade jämnhet och stabilitet.

I kombinationen med en hög lägstanivå är det inget snack.

Linköpings Fotboll Club är bäst i Sverige – för andra året i rad.

För ett år sedan gick man igenom serien utan att förlora en match. 62 av 66 poäng sa allt. Precis allt. 

Det här året kunde LFC ta två förluster, men ändå vara bäst. Trots att man stundtals svajat räcker det att titta i tabellen – nio poäng till FC Rosengård när det återstår två matcher att spela.

Jag vet hur tongångarna går i Rosengård.

Det smärtar att återigen vara är tvåa på bollen. Efter att ha abonnerat på guldhattarna (fem av sex triumfer under åren 2010 till 2015) är man distanserade av Linköping.

Även om Malmöklubben tvingades ta farväl av världsstjärnan Marta före säsongen, och trots att man hade en tuff inledning i våras, satsade jag under sensommaren mina pengar på Rosengård.

Där och då, när man var inne i segerstimmet, hade FCR drömläge att få en tidig seriefinal mot Linköping – och en jättechans att gå förbi.

Men. Något hände i pausen i matchen mot Vittsjö. Istället för att ösa på och bygga ut 2-0-ledningen tappade man allt och fick se hur två pinnar fladdrade iväg.

Därför blev det aldrig någon finalkaraktär när Linköping kom till Malmö IP en vecka senare. Precis som mot Kvarnsveden den här söndagen räckte det för LFC att fixa ett kryss.

Linköpings FC höll distansen till FC Rosengård – och sedan har den byggts ut, i match efter match.

För att Malmölaget inte klarat av att hantera förlusterna av Emma Berglund (PSG), Amanda Ilestedt (Potsdam), Lieke Martens (Barcelona) och Emma Pennsäter (Bröndby).

Med det var mer som fallerade i FCR. Tränaren Jack Majgaard Jensen synkade inte med klubbledningen – och Lotta Schelin har inte spelat en match sedan i somras.

Samtidigt uteblev det väntade lyftet med Caroline Seger.

Det är några av förklaringarna till att laget dippade – tre 2-2-matcher i rad mot Vittsjö, Linköping och Örebro – när det handlade om att sätta press uppåt.

LFC har hanterat omsättningen med ett större lugn. När stjärnorna Pernille Harder, Stina Blackstenius och Fridolina Rolfö flyttat har man plockat in ersättare med klass.

Satsningen på Marija Banusic och Kosovare Asllani skickar tydliga signaler. Klubben bygger för att försvara guldet – igen.

Det handlar om att ha tålamod och trygghet på planen istället för turbulens i klubbstugan.

Därför smäller champagnekorkarna i Linköping omklädningsrum.

Och därför står FC Rosengård vid det största vägskälet på många år.