Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Jan Peter Andersson

Därför har Kristianstad bästa guldläget – igen

IFK Kristianstad är i final med Ola Lindgren – igen.

Precis som 2012, 2013, 2015 och 2016.

Och nu skriver vi alltså in 2017.

För Ystads IF hänger inte med när Lindgren säger till sina spelare att det är dags att "springa utav helvete".

Den tidigare förbundskaptenens timeouter är inga vanliga timeouter. Det är 60 sekunders taktiksnack – in i minsta detalj.

En enda gången viker IFK-tränaren från konceptet i Ystad arena.

Det är när han vänder sig till Aranar Aranarsson. 

Islänningen, som efter knappt ett år i klubben har blivit ganska bra på svenska för att lagkompisen Viktor Hallén är en förträfflig språklärare, fattar vad hans tränare menar.

Men Ola Lindgren tar inga risker. Han spänner ögonen i den tunge mittsexan och säger "run like hell".

Där vänder matchen.

När IFK börjar springa fixar man finalbiljetten till Malmö arena nästa lördag.

Det räckte med en matchboll mot Ystads IF. Sveriges bästa handbollslag högg direkt.

Men efter 18 minuter och 59 sekunder är jag på väg att satsa min hatt på YIF. Då trycker Hampus Andersson in sitt sjunde mål till 13-7 och sätter megapress på IFK, för att kantliraren är glödhet.

Där och då är det YIF är på väg att springa ifrån Kristianstad.

Vi har fått se hur Hampus är iskall när han sätter straffarna, hur Jesper Gustavsson kan bomba när han blir serverad av Kim Andersson och hur Lukas Sandell briljerar i Kim-klass när han lägger in bollen till Carl Löfström på linjen.

När Jerry Tollbring (efter 27 minuter) missat läget klev Kim fram i en blixtrande omställning med sina långa kliv, avancerade och skickade in sitt första mål till 17-12.

Och sedan lyfte Jesper Gustavsson för att ingen attackerade den tidigare Aranässpelaren. Vi fick 18-13 – och YIF hade precis rätt flyt för att kvittera till 2-2 i semifinalserien.

För att man fick utdelning i rätt moment och för att man lyckades skjuta igenom Kristianstads betongmur 18 gånger på en halvlek.

Men IFK Kristianstad hade inte varit landets hetaste handbollsklubb om man inte haft spelare som kan hantera pressade situationer.

– Vi tar tag i det i andra halvlek, smäller på och och börjar spela handboll, säger landslagsmannen Albin Lagergen när han snabbanalyserar vändningen i tv-intervjun efter dramat.

En klockren analys av vänsterskytten.

IFK fick hjälp in i matchen när YIF:s nyckelspelare Löfström, Eric Forsell Schefvert och Super-Kim drog på sig onödiga utvisningar direkt i andra.

Efter 39.35 var IFK i kapp (20-20) och i anfallet efter skickade Philip Henningsson in ledningsbollen 20-21.

När Lindgren dessutom förklarat att det gäller att springa utav helvete fortsatte IFK att ösa på.

Men YIF gav IFK Kristianstad en holmgång hela vägen in i kaklet. Inte förrän Nebojsa Simic idioträddat Alexander Borgstedts rökare i krysset kunde den orange läktaren släppt loss och plocka fram finaltröjorna.

Det blev tårarnas afton för Sebastian Seifert. Känslorna efter sista matchen med gänget borrade sig rakt in i alla vita hjärtan.

"Sibbe" ska ha all kredd för YIF:s avslutning på säsongen. Lektionerna i Kristianstad arena vill han nog glömma men föreställningarna på hemmagolvet satte knorr på slutspelet.

Stundtals bjöds vi på handbollpropaganda på absoluta högsta nivå.

Nu får vi alltså samma final som de senaste två åren.

Om Alingsås kan hota den här gången? Ja, i en enda final kan allt hända. Men jag viker inte från mitt tips.

IFK Kristianstad tar tredje raka guldet.

Det står 1-1 i inbördes möten den här säsongen men det är klar fördel till Lindgren sedan Mikael Franzén tog över AHK säsongen 12/13.

12-5 till Kristianstad säger en hel del om styrkeförhållandena.

Det blir "run like hell" mot tredje raka guldet.