Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Elisabeth Lindbäck

Vad tror ni smärtar honom allra mest?

Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Zlatan Ibrahimovic banade väg och utmanade den svenska rättvisan när han särbehandlades i landslaget. 

SHL kan bli avsevärt mycket bättre på att vårda stjärnorna. 

Säsongens hittills mest omdiskuterade petning är över. 

Redan till kvällens möte mot Luleå är Juhamatti Aaltonen tillbaka i Rögle efter en match på läktaren. 

Det var en liten markering. 

Ett försök att väcka den övriga truppen. 

Men det är också symtomatiskt för hur svårt svensk hockey har för att hantera stjärnor som inte passar in i gängse mall. 

Det är lätt att förstå att tränare älskar spelare som jobbar häcken av sig i varje byte. 

Som gör allt rätt – helst utan att behöva synas. 

Och inbitna fans vill förstås ha spelare som blöder för sitt lag hela tiden. 

All respekt för det.

 

Men låt oss höja blicken en aning. 

SHL är en i grunden tämligen likriktad liga. 

Det är 14 lag som spelar ungefär likadant, med små variationer.  

De allra flesta spelarna är stöpta i likartad form. 

Och spänningen så här års under en SHL-lunk på 52 omgångar är inte direkt oliidlig – framför allt inte för den bredare hockeypubliken.  

Många matcher spelas dessutom mellan lag som inte har någon historia i inbördes mötes. Det finns ingen djupgående rivalitet. 

Det är nu stjärnorna är som viktigast. 

Profilerna som sätter färg och sticker ut. 

Artisterna vars dragningar blir till highlights. 

Och lirarna som får Niklas Wikegård att på bästa sändningstid säga att han skulle skämma ögonen ur sig om han hade en sådan spelare i sitt lag. 

 

I den svenska mentaliteten finns det ett naturligt motstånd mot att en stjärna får sticka ut i ett lag. 

Alla förväntas bidra med samma jobb. 

Och om någon stjärna hyllas – så får ofta någon mindre flärdfull spelare en eloge samtidigt. För att det känns bäst så. 

Det appliceras millimeterrättvisa till leda på alla håll och kanter.  

Rögles assisterande tränare Roger Hanssons kommentar om petningen av Aaltonen i hd.se är slående för behovet av att jämställa alla spelare. 

"– Spelare tjänar olika mycket pengar, men värdet i gruppen är lika stort för alla…

– Det kan vara någon annan som får sitta nästa match, men då blir det ingen grej i media, vilket egentligen är jävligt synd om den killen för folk runtomkring undervärderar honom på något sätt. Det är bara Juhamatti Aaltonen som är värd någonting av någon anledning. Men för oss måste alla kunna bidra och fylla en funktion varje dag."

 

Resonemanget är logiskt – för säg ett pojklag. 

Men för mer eller mindre vuxna män som får bra betalt för att spela hockey? 

Jag tror att de kan fixa att det finns olika roller i ett lag och att det med det följer olika stjärnglans. 

Kanske även lite olika privilegier. 

Elitidrotten är och måste få vara speciell. 

Tyvärr blir det många gånger en bekymmersam krock när den svenska rättvisan och det i övriga samhällets månande om alla likas värde ska appliceras på idrottsarenan. 

Det mest klara exemplet är kanske Zlatan Ibrahimovic som inte behövde dra något tungt defensivt lass i det svenska fotbollslandslaget.

I egenskap av stjärna fick han större frihet att gå sin egen väg. Man kan tala om särbehandling. Men det är också ett faktum som inte setts med blida ögon på många håll. Det är få ämnen som så många har haft åsikter om och som har diskuterats så flitigt som Zlatans insatser i landslaget. 

Han har engagerat. 

 

Precis som Juhamatti Aaltonen engagerar i Rögle. 

Att försöka ta bort hans, eller någon annan spelares, stjärnstatus tär på sportens underhållningsvärde.  

Jag är övertygad om att en del i den publikkris som diskuteras så flitigt just nu beror på att det är för få spelare som (tillåts) beröra lite extra. 

 

Slutligen, det viktigaste rent sportsligt, att ge en stjärna utrymme är inte dåligt för laget. Tvärtom. De stora artisterna är utrustade med stora ego. De gör allt för att synas och hyllas. Och i motgång är de sin egen största kritiker. 

Vad tror ni smärtar Juhamatti Aaltonen mest – att han själv känner att han gjort en dålig match eller att tränarna sätter honom på läktaren för att sända signaler efter en alltigenom usel laginsats? 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!