Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Elisabeth Lindbäck

Ge mig ett riktigt derby med massor av känslor

Foto: TOMAS LEPRINCE
Foto: / BILDBYRN
Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Lyft blicken från tabellen och poängjakten för ett slag. 

Bli nostalgisk. 

Och gläds åt Lucas Elvenes och Marcus Sylvegård. 

Visst är det vackert? 

Jag vet, rivaliteten mellan Malmö och Rögle har förändrats. 

De värsta – och bästa – rövarhistorierna hör till Patrik Sylvegård och de äldre ”Elvenesarnas” storhetstid.

Sedan har det successivt mattats av. 

Av naturliga skäl, ska sägas. 

Delvis beroende på den i dag stora spelaromsättningen både under och mellan säsongerna. Det är nära nog omöjligt för spelarmajoriteten som kommer utifrån att infiltreras i den historiska Skånerivaliteten på allt från några dagar till en eller två säsonger.  

De kan tända till för att det är mycket folk på läktarna, tala vitt och brett om att de vill vinna extra mycket för att det är viktigt för fansen och egoismen kan få sig en extra kick som derbyhjälte – men de genuina ”hatkänslorna” för ärkerivalen är för att vara ärlig nada noll.

 

Men framför allt har derbyna tappat sin roll i takt med att hockeyn har professionaliserats. Spelarna har blivit mer egoistiska egenföretagare och drivs främst av de egna målen framför klubbens intresse. Alla spelare vill förstås vinna, det ligger i deras natur, men om det är en seger över Rögle/Malmö eller Växjö/Skellefteå är av underordnad betydelse.  

Banden som tidigare knutits till klubbmärket, knyts i dag snarare inom lagen och grupperna. Det har blivit viktigare att vinna för gruppen och lagkamraterna än för klubben i stort. Och ju färre spelare med många år i klubben, eller annan anknytning, desto större risk att känslorna för derbyrivalen är mer neutrala. 

Samtidigt har förstås klubbarna professionaliserats och spelarna är mer eller mindre bara utbytbara pusselbitar i deras affärer. Och det är inte alls lika viktigt vad spelarna heter i efternamn eller om de ens skulle vara uppfostrade i ärkerivalen. Passar de in och kan göra nytta så kör man. 

Det är helt enkelt en utveckling och anpassning från alla parter. 

Men med det sagt, och utan att påstå det var bättre förr, så är det ändå förbannat fint att få vara nostalgisk ibland. Och just därför klappar mitt hjärta lite extra för spelare som Lucas Elvenes och Marcus Sylvegård.

Två unga talanger som fått Rögle och Malmö i modersmjölken – och som med farsornas tröjor i taken på något vis tar med sig dåtiden in i nutiden. Två viktiga kulturbärare. 

Marcus gav en kul detalj när jag frågade om hur en vanlig derbydag ser ut hemma hos familjen Sylvegård:

– Jo, mamma hatar grönt, log han. 

Mamma Sylvegård som egentligen inte ens tycker om att titta på hockey när inte hennes grabbar spelar men som indoktrinerats i det så pass att hon som Malmösupporter inte tycker om färgen grönt. Jag älskar det.

 

Sedan kommer förstås varken Lucas eller Marcus viga sina hockeykarriärer åt Rögle och Malmö. De kommer gå vidare – och kanske, förhoppningsvis, komma tillbaka. Men här och nu känns de extra viktiga som kulturbärare och för klubbarnas varumärken i en tid av ytterligare förändring och oro i svensk hockey. 

Några av de senaste mötena mellan Malmö och Rögle har förvisso varit helt galna men mest sett till spelet. Nu vill jag se ett riktigt derby med massor av känslor. 

Ladda upp med gamla derbyn i minnet. 

Inspireras av de inbitna fansen som är de som i utvecklingen främst stått pall och hållit fast vid derbyrivaliteten.

Och hata med kärlek och respekt. 

Det är ärkerivalen på andra sidan.  

Och en match som i de respektive klubbarnas historia och för många fans är värda betydligt mer än tre poäng. 

Glöm aldrig det. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!