Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Elisabeth Lindbäck

Det är bara att se och lära, hockey–Sverige

Rögle vann derbyt. Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
”Se och lär, hockey-Sverige”, skriver Elisabeth Lindbäck. Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Se hit, hockey-Sverige. 

Säsongens tredje Skånefajt var en uppvisning i allt JVM-kvartsfinalen saknade. 

Ett skolboksexempel på att tända till och älska de större matcherna.   

Derbyt osade redan på förhand. 

Emil Sylvegård öppnade truten, Daniel Zaar, som skulle skita på sig, garvade och de grönvita fansen tuggade fradga. 

Lagen var taggade upp över öronen. 

Förutsättningarna optimerade. 

Malmö, som gjorde en sanslös plattmatch mot Örebro senast, jagade både upprättelse och tredje raka segern mot Rögle. 

För Rögle, som har lämnat sin kris så långt bakom sig att det nästan inte känns som den här säsongen, stod en derbyseger lite på tur.  

Samtidigt kokande ett knökfullt Lindab arena, förstås.  

Det smällde också på isen. Känslorna pös över i var- och vartannat byte, lyckligtvis utan att spåra fullständigt och få några tråkiga följder. Det var hockeyfest de luxe. 

En av säsongens bästa matcher sett till inramning, intensitet, fart och kämparanda. 

Men framför allt slogs jag av hur samtliga spelare såg ut att älska att vara på isen. 

Älska stundens hetta. 

För den som missade rivalfajten kan den enkelt liknas med den direkta motsatsen till JVM-debaclet på nyårsdagen. 

Matchen och spelarna hade allt som JVM-gossarna saknade i kvartsfinalen i Kanada, ur svensk synvinkel. 

***

Derbyn i SHL under serielunk är förvisso inte av direkt avgörande karaktär men det är definitivt en av säsongens viktigaste matcher för de respektive klubbarna och fansen. 

Men ändå inga förlamande derbynerver utan tvärtom en tändning som såg ut att höja spelarna. 

Inget snack om press på axlarna. 

Helt orädda. 

Varför?  

Hur kan derbyspelarna vara så mycket mer bekväma med stundens hetta än de utvalda juniorerna? 

Är det en tillfällighet

Nja

***

Jag vet, jag jämför i det här fallet juniorer med spelare med betydligt mer rutin, men vi har också sett Tre Kronor vika ner sig i avgörande matcher. Vid dessa tillfällen oförmögna att hantera de stora matcherna lika bra som motståndarna.   

Malmö och Rögle har i modermjölken att hata varandra. Det sitter i väggarna. Och den här tändvätskan är uppenbart lättare att hantera för spelare fostrade i svensk hockey än viljan att "bara" vara bäst i större sammanhang. 

Synen på tävling och att vara bäst är komplex i Sverige. 

Det handlar dels om en utveckling där tävlingsmomentet inskränks mer och mer i barnidrotten för att "skydda" barnen, vilket i praktiken betyder att de därmed inte får lära sig att vinna och förlora fullt ut. Att sedan förvänta sig att juniorerna ska vara bäst när det gäller, exempelvis i en JVM-kvartsfinal, är förstås fullständigt orimligt. 

Sedan premierar den svenska jantelagen också underdogen. Ingen är så älskvärd som den svaga. Vinnaren kan dock få pluspoäng på att vara ödmjuk i överkant. 

Det är förstås en kultur som försvårar en framgångsrik tävlingsfostran. 

Att man däremot ska offra blod, svett och tårar för att slå derbyrivalen sitter i benmärgen hos samtliga berörda. Oavsett ålder är det fint att "hata" derbyrivalen. 

Det gör också det mer naturligt när det väl kommer till kritan. 

Så - tack för uppvisningen, Rögle och Malmö. 

Det var inte bara ett grymt derby - det var också ett skolboksexempel på att tända till och älska de större matcherna. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!