Elisabeth Lindbäck

Därför svingade Malmös tränare mot domarna

Foto: OLA WESTERBERG

Att skapa en känsla av vi mot världen är ett beprövat sätt att få det att brinna i skallen.

Just därför vill Malmö vara den fula ankungen. 

Tredje ronden mellan Växjö och Malmö är här. 

Men låt oss backa bandet till ungefär 19.00 i Malmö arena i söndags kväll. 

Växjö har bara några minuter tidigare avgjort efter att Malmö fått ett mål bortdömt i förlängningen och Peter Andersson är arg. 

På domarna.

– Jag önskar att vi kunde få ha samma regelbok. Malmö måste få spela på samma villkor som Växjö i ett play off. Bara för att vi inte har varit här på x antal år måste vi ha samma regelbok. Det är jag jättebesviken på, att bli bedömda på det sättet. 

– Det är som att den fula ankungen har tagit sig till slutspel och spelar efter en annan regelbok. 

Argast är han över att domarna missade två enligt honom solklara trippingar innan Växjös kvitteringsmål till 2-2. 


Utspelet kan tolkas som en banal domarsågning i besvikelse.  

Ganska harmlös dessutom i jämförelse med Petter Lasu Nilssons brutala harang. 

Det kan också tyckas onödigt av honom att lägga fokus och energi på domarna i detta läge. 


Jag hävdar att det är ren och skär psykologi. 

Mest uppenbart för att sätta press på domarkåren förstås. Malmö är knappast det första laget som vill iklä sig offerkofta när det gäller att känna sig förfördelade av domarkåren. 

Både Rögle och Karlskrona har gått i bräschen där under grundserien. 

Och det kan säkert ge en viss effekt också, framförallt i ett slutspel där allt synas och små misstag riskerar få orimliga proportioner. 


Mindre uppenbart – men desto intressantare – är det att tolka Peter Anderssons utspel och liknelse med den fula ankungen utifrån ett historiskt perspektiv. 

Närmare bestämt Malmös storhetstid. 

Peter Andersson var kapten när Malmö bärgade klubbens första SM-guld 1992.  

En tid när Malmö var hatade i hockeysverige och som han berättade om när jag hade ett långt samtal med honom häromveckan. 

– Var vi än kom stod folk och skrek, spottade och kastade grejer på oss. Vi var tvungna leverera, annars hade det blivit praktfiasko. Det var vi mot världen. 

Där och då frodades en form av vinnarkultur i Malmö. 

En kultur som klubben sedan dess har tappat i takt med avsaknaden av framgångar men också som har fått stora delar av hockeysverige att tycka betydligt bättre om Malmö. Eller annorlunda uttryckt, inte bry sig så mycket om laget. 


Det gillar förstås inte den utpräglade vinnarskallen Peter Andersson – som också påpekade följande under vårt samtal.  

– Jag älskar alla killar i Malmö. Det är så jäkla härliga och fina killar allihopa. Men tävlingsdjävulen kan bli bättre. Det måste brinna mera.

Att skapa en känsla av vi mot världen är ett beprövat sätt att få det att brinna i skallen. 

Vi som i den fula ankungen. 

Världen som i Växjö och domarkåren.