Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Elisabeth Lindbäck

Borde pratas mer om vad hockey ska vara

Marcus Sylvegård får matchstraff. Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

Hockeyn är inte vad den har varit. 

Det är bra. 

Men det borde pratas mer om vad hockey ska vara - post bilden av en neandertal-testosteronssport.

Den får aldrig bli tråkig. 

Marcus Sylvegård skrek ”jävla horunge”, stängdes av i två matcher, däribland i kvällens derby, och blev startskottet på en kölhalning och debatt som till och med gett de hårt ansatta SHL-pamparna en stunds andhämtning. Puh, liksom.  

Om detta går det i alla fall att dra två slutsatser. 

Först och främst, hockeyn är på rätt väg. Ett ytterst risigt språkbruk renderar straff och brett fördömande.  

Men också, hockeyn har faktiskt fortfarande en lång väg att gå. Sida vid sida med fördömandet finns ett påträngande bortförklaringslull som att hockeyn har större problem, att det sägs värre saker på isen, att det inte är personligt menat, att det är i stridens hetta och att det som sker på isen ska stanna där (måste vara den sämsta). Det är ju H-O-C-K-E-Y.  

"Det är ju hockey"

Vi har sett det många gånger förut.  

Oavsett om det handlar om ett dåligt språkbruk, slagsmål eller rena överfall så hamnar sporten lätt i en polemik mellan å ena sidan ett värdegrundsrelaterat fördömande och å andra sidan ursäkterna och andemeningen att det är ju H-O-C-K-E-Y. Det kan inte riktigt hjälpas att spelarna går bananas i stridens hetta. 

Hockeyn är förstås inte den enda sporten där känslorna kan gå överstyr i stridens hetta. Det är faktiskt inte heller den enda sporten som bygger på mycket känslor och adrenalin även om man ibland kan få den uppfattningen i diskussioner om slagsmål på isen. 

Men den stora skillnaden sett till andra sporter är attityden till snedtändningarna. 

Hockeyn hamnar gång på gång i en tvetydighet mellan fördömande och förmildrande omständigheter/förklaringar. Det som borde vara självklart att ta avstånd från är inte det.  

Att alla sådana diskussioner smutsar ner varumärket och får sporten att framstå mindre öppen för alla än vad den faktiskt är och vill vara behöver man inte vara Einstein för att räkna ut. 

 

Utpräglad machokultur 

Samtidigt går det inte att blunda för att hockeyn bygger på en mer utpräglad machokultur än många andra sporter. Det finns en "tuff" jargong som har frodats och haft fritt spelrum på isen i x antal år. 

Det går inte att sopa bort över en natt även om ambitionen finns där i hockeyn i dag. Det kan vara hur mycket fina ord som helst i dokment om värdegrunder men det är först i faktiska situationer som nu med Marcus Sylvegårds avstängning eller valfritt slagsmål/överfall som vi får svart på vitt var sporten egentligen befinner sig. 

Jag skulle vilja se en mer öppen dialog om vad hockey faktiskt ska vara i dag och i framtiden. 

Vad får vi egentligen för produkt när vi tar bort mycket av hockeyns forna identitet och självbild? 

Jag tar lätt parti för att få bort slagsmål, tacklingar på gränsen och ovårdat språk på isen men jag förstår också att det fortfarande i dag är en stor del av bevakningen och ingredienser som får matcherna att hetta till för en stor del av publiken i en väldigt lång serielunk.

Och allt har förstås två sidor. 

Jag vet också mycket väl hur tråkig en avslagen vardagsmatch utan känslor och utan betydelse kan vara i mörka november. 

Av de matcherna vill vi ha färre, inte fler. 

 

Vad ska hockeyn stå för i framtiden?

Hockeyn står under förändring. 

Man vet vad den har stått för och vad man inte vill att den ska stå för längre. 

Men vet man vad den ska stå för? 

Går det att få en fartfylld fysisk hockey med tacklingar och närkamper med den kunskap vi har i dag om hjärnskakningar och dess följdverkningar? 

Går det att upprätthålla rivaliteten mellan spelarna/lagen i match efter match med en i praktiken nu gråzon för vilka ord som är okej och inte? 

Säkert är att det krävs mer diskussion om hur vi tar hockeyn in i framtiden och får det som händer på isen att locka större intresse. 

Ponnyridning, hoppborgar, modevisningar et cetera kan aldrig lyfta sporten i sig.