Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Nu kommer boken om Nisse Hellbergs liv

LOGEN. Nisse laddar inför konserten. Ensam. Med sina tankar, sina förväntningar. Och nerver. Foto: Anders Roos
Docent Död skrev "Solglasögon", en låt Nisse Hellberg gärna hde skrivit själv. Foto: Ulf Berglund
"Historien om Nisse Hellberg & Wilmer X" gavs ut i bokhandeln på onsdagen.

MALMÖ. Nisse Hellberg har en framgångsrik karriär bakom sig, bland annat som sångare i Wilmer X.

Nu kommer boken om hans liv.

- Det är full story och inget av vikt i hans historia har utelämnats. Han berättar även om svåra saker som broderns död, säger författaren Micke Sjöblom om "Historien om Nisse Hellberg och Wilmer X".

HÄR ÄR NISSE HELLBERGS FAVORITER

Biografier

Peter Guralnick: "Last train to Memphis: The rise of Elvis Presley", "Careless love: The unmaking of Elvis Presley"

"Up and down with the Rolling Stones".

"Marc Bolan a tribute" (Steve Turner)

Låtarna

1 Den här låten (inkl text) är jag mest stolt över:

"Nu smet katten in till grannen igen"

2 Den här låten ångrar jag att jag skrev:

"Sanningens pilot"

3 Den här låten önskar jag att jag skrivit:

"Solglasögon"

4 Den här låten är min livefavorit.

"Hon är ihop med en insekt"

5 Den här låten borde nån spela in.

"Flowers on the moon" (Roxette)

Läs ett bokutdrag ur "Historienom Nisse Hellberg och Wilmer X"

TEDDYS RUM

"Det där var väl inte speciellt bra."

Pappa Knut muttrade lite. Han syftade på konserten. Han tyckte mest att det var en massa oväsen. Men han ställde ändå villigt upp och körde med sin Fiat för att lämna och hämta pojkarna. Sonen Nisse och hans kompis Chrille hade under ett par timmar haft den dittills största musikupplevelsen i sina 14-åriga liv. Det var den 16 mars 1973. Marc Bolan och T. Rex hade precis avslutat en konsert på Olympen i Lund.

- Det var min första konsert med min store idol, en gigantisk grej för mig, säger Nisse.

- Det var oerhört häftigt att se Marc Bolan och bandet live efter alla de timmar som Nisse och jag lyssnat på dem så intensivt, berättar Chrille. Bilder från konserten förstorades och prydde sedan väggarna därhemma.

Besvikelsen var dock stor dagen efter när Nisse öppnade Sydsvenskan. Recensenten, Bosse Hansson, gillade inte konserten.

Sydsvenskan hade en avdelning för barn och ungdomar som hette Postis. Nisse, som kallade sig "T. Rex-diggare på högsta nivå", skrev ett argt inlägg där han ifrågasatte recensentens omdöme: Hur kunde han bedöma ungdomens musik? Signaturen "Sussie" skrev om samma sak. Hon gick på Nisses skola, Bergaskolan.

- Det fanns tre väldigt snygga tjejer på skolan som alltid höll ihop. En hade långt ljust hår, den andra krulligt mörkt och den tredje långt mörkt. På den tiden gillade de flesta Deep Purple eller Donny Osmond, men Sussie var T. Rex-fan precis som jag, det fanns inte så många. Det räckte för att jag skulle bli kär i henne. Hon gillade även Alice Cooper, vilket jag inte förstod.

Nisse och Sussie gick i parallellklass, det skickades lappar fram och tillbaka, de blev ihop.

- Men namnen hade förväxlats. Jag trodde att jag hade blivit ihop med tjejen med ljust hår, men det var den med mörkt, säger Nisse, som fortfarande inte förstår hur det hela gick till.

- Det var inte mycket att göra åt, på något sätt hade det blivit fel, men vad fan, jag tog det. Hon var också jättesnygg, även om hon inte var lika snygg som hon med ljust hår, som var lillasyster till en känd fotomodell.

- Sussie bodde bara ett par kvarter från mig. Jag åkte hem till henne några gånger, vi hånglade, det var ganska avancerat. Hon hade bruna gabardinbyxor. Självklart åkte de inte av, Gud förbjude, men den kvinnliga anatomin blev mer tydlig för mig.

- Några veckor senare ringde hon och sa att det var slut. Det kändes naturligtvis för djävligt även om vi inte hade träffats så många gånger.

Senare fick Nisse veta att Sussie verkligen tog sin idoldyrkan på allvar.

- Jag pratade med henne några år senare och då berättade hon att hon träffat Marc Bolan i en inspelningsstudio. Jag blev djupt imponerad. Hur hade hon lyckats med det? Det hände massor med saker för alla andra, för mig hände ingenting.

MARC BOLAN, GARY GLITTER OCH PUSS

"Där sitter han som kom i glitter, och den lille med lockigt hår." En strof ur låten "Teddys rum". Nisse hade mycket tidigt musikhjältar, inspiratörer och förebilder.

- Ingen person betydde så mycket för mig som Marc Bolan och hans grupp T. Rex. Det är svårt att förstå den betydelse som idoler och förebilder har när en tonåring dyrkar någon ohämmat.

- Mitt rum var tapetserat från golv till tak med affischer på pop- och rockidoler. Det var framför allt T. Rex och Gary Glitter, lite tråkigt med tanke på hur det gick för honom sedan. Men han var stor i min värld. Och jag hade en bild på väggen där han ångade av svett och hade massor av paljetter. Varje gång jag kom hem och mamma hade städat rummet hängde det en trasa över Garys ansikte. Hon ville inte se bilden, men tog inte ner den.

Egentligen var det syster Maries "fel" att Marc Bolan blev den store idolen. Det var våren 1971 och Marie, som pluggade i London då, hade berättat om en populär grupp. Nisse skrev ner gruppens namn: "Tirex".

- Jag lyssnade alltid på Europatoppen, Tio i topp och liknande listor på radion. Jag spelade in på brorsans gamla Aiwa-rullbandspelare och noterade noga Kaj Kindvalls kommentarer. Så kom "Hot Love" med T. Rex, det var det absolut bästa jag hade hört.

Därefter följde ett par år då Nisse var totalt uppslukad av Marc Bolan och T. Rex. Nisse önskade sig skivor i present och fick lp:n Electric Warrior.

- Jag spelade den varje dag i minst ett år, den är helt sönderspelad. Det blev en ritual, jag stängde in mig och sedan var det fullt ös. Jag tycker att den är lika bra i dag.

- Varje vecka gjorde jag min egen tio i topp-lista som jag satte upp på min dörr. T. Rex var ständigt etta. Ibland tog Stones några steg upp, kanske kunde också något tillfälligt hitband på radions Tio i topp ta sig högt upp.

1973 tog Rolling Stones ordentlig plats i Nisses liv, då hade deras musik börjat sjunka in hos honom ordentligt. Han fick Exile on Main St. av brorsan Henrik.

Marc Bolans stjärna dalade brant, Nisse tyckte att hans plattor blev sämre och sämre.

Skolkamraterna berättade om andra musikidoler och då fick Nisse reda på att det fanns musiktidningar. Han cyklade till NK mitt i Malmö, på bottenvåningen fanns en välsorterad tidningsaffär. Där blev han storkund.

- Jag började gilla The Sensational Alex Harvey Band, som blev utsett av Melody Maker och New Musical Express till Englands bästa band. Jag var stolt över att vara tidigt ute att hitta dem. Då gick jag på S:t Petriskolan och där fanns Melody Maker. Jag kunde berätta för polarna att jag hade koll.

1976 gav Rolling Stones ut plattan Black & Blue. Nisse var 17 år och började bli en aning kaxigare. Hos en skivaffär i Malmö hade han tjatat sig till en promotiongrej som hörde till plattan. Det var en tjej i helfigur i kartong. Hon var bunden, blåslagen och satt i en utmanande ställning.

- Stones fick problem med bilden i USA, vilket var precis det som var meningen. Men hemma i England hände inte någonting och inte i Sverige heller. Inte ens hemma hos mig. Jag fick ha den kvar på mitt rum, trots lite muttrande.

- Jag var uppväxt med dubbla budskap. Inom vissa områden var det totalt "no, no", men fritt fram annars.

En gång tog Nisses tvillingbröder hem en tidning som hette Puss, en undergroundtidning. På omslaget stod "69" med teckningar av könsorgan. Den var inte populär bland föräldrarna.

- Porrtidningar förekom inte hemma hos oss, de hade definitivt kastats ut. Det var nog ganska nära att även tjejen kopplad till Black & Blue gjorde det.

- Men inom de flesta områden var det mycket tolerant hemma. Och det är jag tacksam för, det är något av det bästa man kan ge sina barn. Plus tryggheten, att känna att man är jordad på något sätt.

- I dag ser jag inte på musik utifrån listor. Det Rolling Stones gör i dag och har gjort på senare år skulle inte placera dem lika högt som förr, men sammantaget finns det ingen, Marc Bolan inräknad, som har betytt mer för min musik än Rolling Stones och Mick Jagger. De är sammanflätade med mitt liv.

- För 15-20 år sedan kändes det som om Rolling Stones höll på att lägga av. Jag insåg att det skulle vara en stor grej för mig om Rolling Stones inte fanns. Jag planerade för att åka till Kanarieöarna och gömma mig en vecka om det skulle hända. Ett bevis på hur mycket de betydde för mig. Det handlar självklart om deras musik men även deras inställning, vad de står för, den totala friheten, att göra allt på sina egna villkor.

FÖRSTA SPELNINGEN OCH ETT SNABBT AVHOPP

Det var tradition att band både från Pildammsskolan och utifrån fick tillgång till skolans skrivsal en gång om året för att arrangera en konsert. Tre band bjöds in och datumet sattes till den 7 april, året var 1978. Året innan var Nisse på konserten och såg då bland annat bandet Räkhosta.

- Vi jobbade upp en antigrej, vi skulle chocka alla de andra djävla sillarna, säger Nisse. Den första idén var att ta min Aiwa-bandspelare och spela så distorderat som möjligt. Clas skulle spela trummor på ett hoplånat trumset och bara reta folk, som en attack, en punkattack.

- Jag fick mycket av min energi och näring av att jag retade mig på andra, det var mycket därför jag startade bandet. Ett slags revansch, trots att jag egentligen inte hade något att revanschera mot. Men rock'n'roll - hela uttrycket är aggressivt, ofta en positiv aggressivitet.

- Det vi vände oss mot var närmiljön. MUF-arna, de som gick i trenchcoat och keps. En av våra första låtar hette "Rutig pest". Det var Clas som skrev den och den handlade om just kepsar. Det lustiga var att på vårt första gig hade Clas själv på sig en keps, även om den inte var rutig.

Planeringen inför spelningen den 7 april utvecklade sig till att Nisse, Clas och Jalle (Lorensson) även skulle ha med en riktig trummis. Men det var inte helt lätt att hitta någon. En kille som hade varit med i spexet och gjort succé genom att göra en Povel Ramel-grej blev aktuell. Han hette Mats Thorin.

- Vi frågade honom om han ville spela med oss. Han gillade inte vår musik, men kunde ställa upp ändå. Vi repade mycket i februari och mars och när vi gick upp på scenen hade vi ett riktigt band. På affischerna stod: "Rock'n'roll med Wilmer Pitt". De andra banden hette "Atlas" och "Öronfront".

Dagen för Wilmers första spelning var kommen.

Själva spelningen är bara ett töcken (säger Clas Rosenberg). Vi spelade dubbelt så fort, dubbelt så högt som det var tänkt. Inledningen på konserten finns på band, det är svinaktigt bra. Vi väsnades i fem minuter, högt som fan. Det började med ett långt trumintro, sedan kom instrumenten in ett efter ett, publikknipande. Sist kom Jalles munspel, då skrek publiken. Det är ett sådant intro man vill göra någon gång i livet, det är jag verkligen stolt över.

- Förutom "Brown Sugar" och en blueslåt av Muddy Waters körde vi egna låtar. Vi kryddade med att spela fort och högt, det ljud som Nisse fick fram har han inte haft varken förr eller senare. Det blev en hemsk transistordist, högt och gällt, men det funkade.

"COME ON BERT" OCH PITT BLIR ETT X

När det gäller namnbytet menade Lennart Persson att det var han som låg bakom det, säger Nisse. Men jag kände inte igen mig i det. Det var olikt oss att vi skulle gå med på det. Vår attityd var att ingen skulle komma och berätta för oss vad vi skulle göra.

- Många år senare ringde jag runt för att kolla upp hur det egentligen låg till och jag måste erkänna att det nog var en kombination. Kanske tog jag aldrig notis om det så mycket, men Lennart sa det säkert till flera och det hade nog större inverkan på andra än på mig.

- Vi satt i replokalen och diskuterade bandets namn, berättar Nisse. Det störde Jörgen Stridh att vi hette "Pitt". Jalle var den som bokade våra spelningar och höll den lilla ekonomi som fanns. Han hade stött på en viss tröghet när han sa att vi hette "Wilmer Pitt". Ibland kastades luren bara på. Därför gick vi sakta men säkert med på att byta namn.

- Jag kände mig obekväm med namnet Wilmer Pitt, det kändes inte så kul att säga det till min mormor när hon frågade vad bandet jag spelade i hette, säger Jörgen. Vi samlades efter en spelning och hittade på olika namn, det var väl inte så seriöst.

Jörgen hade skrivit några namnförslag på papperslappar.

- Det första namn som vi diskuterade var "Casablanca", säger Nisse. Kanske kunde vi ha tropikhjälmar på oss, föreslog Jörgen. Jag vet att han förnekar att han sa så, men han får bjuda på det.

Ett annat förslag var "Camenbert". Det var viktigt att det stavades med "n" i mitten. Då kunde man uttala det: "Come on Bert".

- Men jag var bestämd med att vi skulle behålla Wilmer, säger Nisse. Vi hade ju gjort en tio-tolv spelningar på fritidsgårdar runt om i Malmö och tyckte att namnet var etablerat.

- Det fanns några idiotiska tankar på Wilmer Slim och Wilmer Band. Men det där X:et spökade i mitt huvud, det har det alltid gjort. Jag hade en parallellpopvärld när jag var liten, parallellbandet till T. Rex hette något med X. Jag visste att X stod för okänd faktor.

"Wilmer X."

- Det jublades inte, men alla kunde samsas kring det, säger Nisse. Jag minns det som att det var mitt förslag. Genom åren har namnet vuxit och blivit allt starkare. Det är väl inte något jättebra namn, men det var kanske inte Rolling Stones heller från början.

Processen med Larmsingeln hade vid det här laget kommit så långt att det hade tagits bilder och omslaget började ta form.

- Vi satt i ett möte med formgivaren Bo Zadig, berättar Nisse. Med lösa bokstäver hade han skrivit "Wilmer Pitt" på skivomslaget. Då sa Jörgen: "Vi heter inte så längre, vi har bytt namn." "Jaha", svarade Bo. "Vad heter ni nu då?"

"Wilmer X."

Det uppstod en öronbedövande tystnad. Sedan plockade Bo sakta bort de fyra bokstäverna: "P", "i", "t" och "t".

DET SJÄLVKLARA MED LÅTARNA, VAR KOMMER DET IFRÅN?

Att göra låtar, musiken, har aldrig varit något problem för mig. Det är ett konstant flöde, berättar Nisse. Visst är det något svårare i dag eftersom det finns en risk att upprepa sig. Under 1980-talet hade jag oändligt med idéer, det nådde väl sin höjdpunkt någonstans runt 1990. Jag kallar det min "låtexplosion".

- Texterna har jag fått jobba lite mer med. I början hade jag problem för att jag inte tyckte att texterna var tillräckligt politiska. Jag kände ett tryck att det skulle vara mer samhällsengagemang i dem, men det kom nog bara från mig själv. Samtidigt sprattlade vi emot, det fanns en konflikt i det.

- Jag har alltid haft en klar bild av hur låtarna ska göras, det har alltid funnits en klar struktur, det har varit naturligt för mig att göra en poplåt och veta hur den ska arrangeras. Även om jag i dag har lite svårt för att lyssna på våra första skivor så finns strukturen på låtarna där. Jag tycker att de är korrekt arrangerade formmässigt.

- En klassisk poplåt kan till exempel börja med ett intro, sedan två verser, en refräng, en eller två verser, refräng och sedan solo. Det är traditionell pop och rock. Jag skulle inte ha gjort något annat val i dag inser jag när jag lyssnar på de låtarna, det är nästan obegripligt att det är så.

- Det fanns faktiskt där redan när jag var tolv år och spelade in med Chrille. Låtarna känns medvetna, de har en tydlig struktur och är arrangerade på ett, för mig, korrekt sätt. Jag kunde ju inte ens spela gitarr, men jag hörde strukturen. Och det är märkligare än så. Det band jag har lyssnat mest på, Rolling Stones, gör mycket blues. Där har jag aldrig fått så mycket hjälp med hur man arrangerar en poplåt. Och inte heller T. Rex, som var mitt favoritband en gång i tiden, har den strukturen speciellt ofta.

- Så frågan är var jag har fått det ifrån - jag vet faktiskt inte. Det kan vara allt det där som jag hörde utan att lägga märke till: tuggummipop, "Sugar, Sugar", "In the Summertime", Claes-Göran Hederström ...

- När jag i dag lyssnar på Fula fula ord finns det några spår som är rätt avancerade. "Het men inte längre" byter på ett oväntat sätt från en vers till ett solo från Jalle. Just den låten är mycket inspirerad av Elvis Costello, han var klurig med sådant. Klassisk pop, men alltid med en twist. Det är ju en sak att göra låtar enligt "regelboken", men att ta bort saker, kanske halvera en refräng, att göra de oväntade grejerna, det är något annat. Jag kan bli imponerad av den unge Nisse som gick rakt på och var avancerad, han som var så bakvänd med så mycket annat, det sociala, hade konstiga idéer. När det kom till musiken var det precis som att det klickade till, det kunde jag.

- På många andra sätt är Rolling Stones en mycket bra förebild, de har flera olika stilar: soul, blues, gammal rock, till och med disco. Det är upp till en själv att bena ut det. Många av deras låtar, inte minst på deras första skivor, och "It's All Over Now", är soul som jag annars inte lyssnade så mycket på. Soul skiljer sig från blues, bland annat på det sättet att blues har en tolvtaktsstruktur medan soul ofta har den traditionella "vita" popstrukturen, med verser, refräng och stick.

- Jag tänkte inte så mycket på det då. Det var först många år senare, när jag fick kontakt med Per Gessle, som jag medvetet fiskade upp lite tricks. Han är ju fantastisk på att byta tonart. Min pappa sa att det var den yttersta enfalden om man måste byta tonart. Jag förstår vad han menar när man i sista refrängen bara flyttar upp ett halvt tonsteg, men Gesslemetoden, som naturligtvis han också har snott, innebär att göra det omärkligt. Plötsligt hamnar du i C i stället för E och då får du ett lyft utan den där töntiga, påtagliga förändringen, låten har gått en omväg via ett stick. Per är fruktansvärt bra på det.

Nisses pappa var mycket musikintresserad. När han hade tid över en lördag satte han på en platta med Duke Ellington, han älskade den typen av jazz.

- På senare år kunde vi mötas i swing, i gränslandet mellan jazz och blues. Han gillade inte modern jazz och jag är inte så förtjust i Ellington. Däremot Count Basie, där möttes våra världar.

- Han gillade inte skränig musik, pop och rock. Samtidigt vet jag att han älskade när han och mamma fick vara jury i min tio-i-topp tävling. Jag spelade mina singlar och de skulle bedöma dem, de tyckte att det var jättekul.

- Senare tyckte pappa att jag skulle stanna kvar vid min tidigare musiksmak. Han förstod inte varför jag hade slutat att gilla Gilbert O'Sullivan. Han tyckte om "Matrimony" men för mig var det dödsstöten när det gällde Gilbert O'Sullivan, den lät gammaldags.

ÅTERTÅGET OCH ERNST-HUGO

Mitt i turnerandet fick Wilmer X frågan från Gyllene Tider om de ville turnera tillsammans med dem.

- De hade inte funnits sedan mitten av 1980-talet, så det var ju en jättestor grej, men vi förstod inte hur stor. Ingen visste vad det skulle bli. Vi insåg direkt att det var något riktigt bra, dessutom ville EMI göra en samlingsplatta med det material som vi hade spelat in hos dem. Vi spelade in några bonusspår och tjatade oss till att lägga med en bonusplatta live. Det gillade inte skivbolaget, men vi hade alltid tyckt att bandet behövde dokumenteras live. Otroligt nog gick de med på det. Plattan kom ut och jag började känna en riktig hausse inför turnén.

Återtåget var den största turnén som hade gjorts i Sverige då, senare slog Gyllene Tider själv det rekordet. Turnén blev en av de mest besökta någonsin i Skandinavien. Den samlade över 300 000 personer, många svenska turnérekord rykte. Uppträdandet på Stockholms stadion lockade över 32 000.

- Det var en otrolig framgång. Vi förstod att vi skulle vara i skymundan, men vi visste samtidigt att vi skulle ha nytta av detta, att exponeras inför väldigt många människor. "De kanske inte köper skivan direkt, men vi kom på deras näthinna, de känner till oss."

- Gyllene Tider gjorde en spelning på Stora torg i Halmstad sommaren 1995 men hade inte turnerat sedan början av 1980-talet, säger Per Gessle. Vi behövde ett riktigt bra band som gjorde att vi fick stå på tå, som gjorde att vi tvingades skärpa oss så att de inte spelade skjortan av oss. Så att det inte blev som när Jimi Hendrix var förband till Monkees.

- Gessle hade tagit fram en debutant som hette Love Olzon som förband, sedan kom vi och sist Gyllene Tider, säger Nisse. Men vi var inte beredda på den enorma skillnaden mellan oss och Gyllene. Premiären var i Helsingborg och där hade vi slängt in en massa godbitar för fansen, okända låtar. Men vi märkte att det inte spelade så stor roll om vi var i Helsingborg eller Stockholm, de flesta var där för att se Gyllene Tider.

- Gyllene Tider har galna fans som såg varenda spelning. Det var tonårstjejer, tårarna rann, de satt utanför hotellet, sprang efter bussen, stod längst fram på varje spelning, säger Nisse. Bakom dem ytterligare några tusen Gyllenefans som hade ställt sig där tidigt, fanatiska. Därefter kom våra fans ungefär 100 meter bort.

- Det var en chock i början. Men efter de första spelningarna insåg jag att det kommer att vara på det sättet, då började jag tycka att det var fantastiskt kul. Jag gillade att bli hämtad med bil varje dag klockan fem och bli körd till området backstage. Där serverades mat, öl och vin. Man gick in och blev sminkad, det såg exakt likadant ut var vi än var. Vi spelade våra låtar, sedan satt vi bara och lyssnade och hade kul.

- Vi fick kritik av Kjell Andersson efter första spelningen, han tyckte att vi spelade för många okända låtar. "Ni måste spela de av era låtar som är mest kända, det måste vara bredare." Han hade säkert rätt i sak, men just den kvällen kändes kritiken som en besvikelse, inte minst mot bakgrund av bandets filosofi och våra diskussioner om konstnärlig frihet.

- I ett läge diskuterade vi hur vi skulle kunna ta lite initiativ, hitta på något extra. Då kom Pelle [Ossler] på idén med Ernst-Hugo Järegård. Det blev ett fantastiskt äventyr under några dagar som förgyller minnet. Ernst-Hugo hade gjort någon liknande grej i tv. Snabbt knöts det kontakter, EMA-Telstar pratade med någon, alla känner alla, Ernst-Hugo kontaktades.

- Dagen innan vi skulle åka upp till Stockholm fick jag reda på att han var intresserad och att jag skulle ringa ett visst nummer vid en viss tidpunkt. Jag kom fram till hotellet i Stockholm, satte mig ner, lyfte luren och tog sats, mitt livs grej: "Ska jag ringa Ernst-Hugo Järegård?"

- Jag slog numret, ett par signaler gick fram, sedan svarade hans fru, Karin.

"Jaha, du söker Ernst-Hugo. Tyvärr är han inte hemma just nu, han är ute och köper mjölk. Du kan väl ringa om en kvart."

- Det kändes som en konstig bild. Ernst-Hugo Järegård på promenad för att köpa mjölk. Jag ringde igen. Han var eld och lågor. Teatralisk. Han började: "Om en hund mådde så här..."

- Han läste den på rikssvenska, dramatiskt bra, han hade naturligtvis fattat vad det handlade om. Men jag sa ändå: "Eftersom jag sjunger på skånska så tror jag att effekten är större om du läser på skånska." "Jajajaja!" sa han. Det tyckte han var roligt.

- Jag tror inte att han hade koll på vem jag var, säger Nisse. Sedan gjorde han den på sin skånska. "Om en hund mådde så här..." Jag blev helt förbluffad. "Vad är jag med om?" Han använde hela sitt välkända register. Viskande. Lismande. Rytande. "Underbart!" sa Nisse. "Jag är hedrad."

Sedan sa Ernst-Hugo: "Jag har en grej till. En grej som jag skulle vilja läsa. Jag kan ta den för dig här."

- Han läste en berättelse som jag önskar att jag hade spelat in, jag har aldrig hört den varken förr eller senare. Det var en otroligt gripande text om hans far och hur han hatade honom.

- Jag fick knipa mig i armen, han visste ju knappt vem jag var. Enormt.

Nisse var tvungen att lägga sig på sängen och vila en stund när han hade lagt på luren.

- Detta var samma dag som han skulle uppträda med oss, inför över 32 000 personer, det största vi någonsin gjort. Ernst-Hugo kom ner till soundchecken. Han hade krävt en guldpärm att läsa ur. Han ställde oss bokstavligen i en ring runt honom. Berättade några historier, for ut mot Ingmar Bergman, kom genast i centrum. Sedan läste han under soundchecken så att det dånade över Stockholms stadion, vi kände direkt att det skulle bli fantastiskt bra. Men han tog aldrig historien om sin far. "Det blir för långt", sa han bara.

Det blev en monumental succé och Wilmer X tog faktiskt lite initiativ.

Nisse Hellberg har varit en stark profil i det skånska musiklivet under flera decennier. Och han hyllas som en av Sveriges bästa låtskrivare. Senast dök han upp som gästartist när Chuck Berry fick Polarpriset.

Men livet som firad rockstjärna har inte alltid varit en dans på rosor.

- Jag berättar mycket privata saker. Som att jag gick i terapi under den värsta perioden i mitt liv, 1988-89. Men det var relevant att berätta om det, säger Nisse själv som är känd för sin integritet och olust att ställa upp i lekprogram i tv.

Men när väl boken blev av ville han inte hålla igen.

- Jag berättar även om det som varit svårt. Som när min bror dog. Eller om (hustrun) Suzannes mamma som också gick bort. Familjen har ju på sätt och vis varit den fond som gett min musik bäring.

Kunde blivit en annan bok

Faktum är att det även var en annan biografi på gång, men arbetet med den kom av sig när man inte kunde enas.

- Vi kom inte överens - förlaget, författaren och jag - om några formuleringar.

Luften gick ur Nisse när det projektet lades ner men drömmen om en biografi fick ny näring när journalisten Micke Sjöblom tog kontakt med Nisse.

- Jag kände inte Nisse tidigare, men har alltid lyssnat på Wilmer X, berättar Micke som tidigare skrivit en bok om MFF-profilen Eric Persson.

Författaren tycker att rockartisten verkligen har lämnat ut sig själv i boken.

- Han har vänt ut och in på sitt liv, lättat på garden. Det har överraskat mig att han har varit så här öppen.

Och Nisse har i sin tur själv vinnlagt sig om att det ska bli så fullödigt som möjligt. Men han har också försökt ge berättelsen liv.

- Jag har inte levt något skandalöst liv. Så då får man leta efter dramatiken i de små sakerna. Därför måste jag lämna ut mig själv, fast till en viss gräns.

Till en viss gräns, säger du?

- Gränsen går till exempel vid vilka sjukdomar jag drabbats av. Även om jag aldrig varit allvarligt sjuk så är det där inget jag går in på. Eller vem som legat med vem. Det är inte som Klaus Kinskis biografi där han sida upp och sida ner redogör ingående för sina strapatser. Det är inte så mycket snaskande i sådana detaljer.

Har blivit många intervjuer

Micke Sjöblom har intervjuat Hellberg under långa eftermiddagspass under flera veckor. Men även andra personer i sångarens omgivning har intervjuats ingående.

- Jag ville släppa fram så många som möjligt. Ett slags "Här är ditt liv". Det här är inte bara min story, säger Hellberg.

Och han är nöjd med resultatet.

- Alla har ställt upp och berättat. Till och med både Clas Rosenberg och Pelle Ossler, som inte var jättesugna på att berätta. Jag låg på för att alla skulle vara ärliga och inte bara plocka fram sånt som var positivt. Jag tror alla är nöjda.

Såväl Rosenberg som Ossler var personer som du kom på kant med, båda ingick i bandet. Blev du upprörd över några sanningar som kom fram från dem eller andra?

- Nej jag blev snarare rörd över vad folk sagt. Som Stefan Björk som menade att jag inte deltog i hans "galanta" festande utan hellre läste om det i böcker. Det stämmer ju inte, men det är en kul anekdot...

"Ego in absurdum"

Hur har det varit att placera sig själv i fokus?

- Inget jag rekommenderar. Jag har ju som artist ett sug efter att stå i centrum. Det har varit jättekul men ibland också gett mig ångest, ego in absurdum. Många gånger har familjen bra skakat på huvudet.

Vad händer med egot nu?

- Man tröttnar på sig själv. Nästa år inget Nisse.

Annons:
Expressen Refunder Julklappar

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!