Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Mikael Wiehes fina hyllning till Afzelius

Nour El-Refai spelar en ung Mikael Wiehe. Foto: Pressbild
Mikael Wiehe hyllar Björn Afzelius i Malmö. Foto: Pressbild
Edda Magnusson lyfter showen. Foto: Pressbild
Mikael Wiehe på Malmö Live. Foto: Pressbild

Mikael Wiehe har snart levt 55 år "on the road".

På torsdagen sänkte han ner sin sångskatt i den symfoniska kulturen.

Olle Berggren såg premiären av "...har du sett världen?" på Malmö Live – där Wiehe bland annat hyllar Björn Afzelius. 

Så här lyder recensionen:

Idén är genial. Mikael Wiehe går som en röd (!) tråd genom den svenska pop, rock och vis-kulturen.

Han har en välfylld sångbok som fostrat flera generationer.

Han började som dixie (det tidiga 60-talets mods eller punkare om man så vill) och som jazzsaxofonist med Malmös hetaste trumpetare Cooling och hans band.

Det tog ett tag innan han hoppade på den brittiska beatpopen men så blev det  – med bland andra lillbrorsan Thomas och Moccers – innan alla bitar föll på plats med Hoola Bandoola Band i det tidiga 70-talet.

Ett band som Stikkan Andersson ville skriva kontakt med men Mikael drog sig ur i sista minuten i hopp om, bland annat, bättre ljud hos proggbolaget MNW.

Mikael Wiehe har sen dess sett likadan ut. Som tradjazzmusiker, proggare, bandledare och soloartist.

Det är på något sätt hans styrka. Han är lätt att identifiera i musik, sång och politik.

Lätt att identifiera

Nu har Wiehes liv och hemstaden Malmös historia - från 1952 då han som 6-åring kom till Malmö från Danmark och fortfarande var en dansk slyngel, en "skideröv " – blivit en musikdramatisk föreställning med Malmö Symfoniorkester, manus av författaren Fredrik Ekelund och Philip Zandén som regissör. 

Premiären var på Malmö Live på torsdagskvällen.

Det är också den mörkare sidan av den äldre Wiehe vi får möta i den här föreställningen som fått titeln "...har du sett världen?". Ska väl inte gå så långt som att jämföra med Leonard Cohens senare liv och avsked, "You want it darker". Men det finns sånger som handlar om slutet och det är då dagens Mikael Wiehe är som allra bäst.

Nour El-Refai spelar rollen av den unge Mikael och senare intar hon rollen som en av Mikaels döttrar. Bland annat i en scen där en bomb exploderar utanför familjens lägenhet och Mikael hotas till döds av ett gäng nazister.

Nour är berättaren som lutar sig mot den vuxne Mikael och för handlingen framåt. Hon är ju van att spela småkillar, för sju år sedan spelade hon den lille, ettrige Mozart i "Amadeus" på en annan scen.

Nour är berättaren

Nour är den unga, kaxiga Mikael som vet vad han vill även om mamma Wiehe önskar att sonen ska göra något av sina ledaregenskaper, något vettigare än att bli en sån där Hoola Bandoola.

Men det går bra. Ändå.

Och det låter bra denna kväll på Malmö Live.

Till stor del beror det på kvällens andra röst, Edda Magnason, en gång mest känd för sin roll som Monica Zetterlund. Edda har en magisk röst som är perfekt när det handlar om att tolka Wiehe och samtidigt ge vissa sånger en vintagekänsla så att vi förflyttar oss till 40- och 50-talets schlagerstjärnor. Hon har det där lite gammalmodiga vibratot och en sparsmakad koreografi som visar att hon har total kontroll på scenen.

Eddas version av "Titanic" är så känslomässigt laddad att det känns att klassikern får nytt liv denna kväll.

Chansoner – på skånska

Även om Mikaels historia till stor del är inom pop- och rock, skolad via såväl Beatles och Dylan som The Band och Neil Young, tar hans sånger denna kväll en helt annan färdriktning.

Detta är ju chansoner – på skånska.

När Wiehe med lätt släpiga steg går från sin fåtölj till mikrofonen, får jag känslan av Charles Aznavour på Olympia i Paris. Det är stor dramatik, stråkarna smeker sångerna och jag inser att detta verkligen speglar en sångare och låtskrivare som snart fyller 72 och inte för ett ögonblick försöker vara något annat. 

"Basin Street Blues" är hans stora nostalginummer, i den här versionen, backad av 65 symfoniker, får texten en tydligare innebörd. 

Hyllar Björn Afzelius

"C'est Paris" är en sång som kändes lite malplacerad på Wiehes senaste album "Portvakten", men i kväll har den en helt naturlig plats, i synnerhet som bildkollaget inte speglar Paris utan ett Malmö som en gång var med fokus på gamla Lugnet.

Även Hooola finns med på ett hörn med mäktiga "Keops Pyramid", men det starkaste ögonblicket är ändå Mikaels hyllning till sin tidigare vapendragare Björn Afzelius med "Den jag kunde va". Det är svårt att hålla tillbaka tårarna när han berättar om sista tiden, sista samtalet, deras upptäckter, genom en lång karriär, och så kommer sången. 

Det är romantiskt och vackert men också vemodigt och sorgligt.

 

...har du sett världen?

Mikael Wiehe, Nour El Refai, Edda Magnason och Malmö Symfoniorkester med dirigenten Marit Strindlund

Manus: Fredrik Ekelund

Regi: Philip Zandén

Malmö Live, Malmö

Betyg:

Annons:
Expressen Refunder Kalkylator

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!