Lever upp till grymt höga förväntningar

Jag kan beredvilligt erkänna att jag var skitnervös. Men redan när de drar igång med de så välkända spanska tongångarna, ”Med SunTrip mot solen”, känns det som att man åtminstone är på väg att taxa in på rätt gate. När humorgeniet Sven Melander trillar in i baren, förlåt handlingen, efter 35 års bortavaro har man passerat genom tullen för länge sedan och är på väg hem med taxfreespriten i säkert förvar.

Allt finns där. Från Stig-Helmers hårvirvel till Berras oneliners (han lånar dessutom från Helge och Olle-klassikern om ”p’ocenten”). Ändå är det inte filmen. Ska inte heller vara det. Även om man sitter där och jämför. Nej det är musikal. Är det lika kul som filmen? Kanske inte! Men det är liksom inte meningen heller eftersom musiken tar så mycket plats.

Bengt Palmers har knåpat ihop några säkra hits. ”Jag kan flyga” med Ankan Johansson (en snygg stöld av Motors gamla ”Airport”). ”Peppes bodega” är grogg&roll med Sven Melander och Stefan Ljungqvist. Men framför allt publikfavoriten ”Om jag bara vågar” som är en ABBA-snygg schlagerballad med Frida Bergh.

Handlingen är så tunn att den får plats i ett tweet: två fyllskallar letar efter en bar som specialiserat sig på sälja smuggelvänlig sprit.

Hela grejen med ”Sällskapsresan” bygger på igenkänning. Och när man konsekvent använder 35 år gamla tidsmarkörer blir det såklart problem för dem som inte har grisfest och Gul & Blå bland sina referenser. Men alla som minns kan bara åka med i Fredrik Dillbergs sköna scenografi och Marianne Lunderquists val av tidstypiska paltor.