Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kvinnorna räddade årets Malmöfestival

Årets Malmöfestival kommer inte att gå till historien för sitt musikutbud.

Man har svikit den lokala musiken (i synnerhet på de stora scenerna) och siktat in sig på den typen av artister vi normalt möter på Kuben eller på Möllans olika scener.

Men en sak står klar: Kvinnorna är festivalens vinnare.

Mina 3 tips inför finalkvällen

Marit Bergman Posthusscenen, 19.00

Indie-drottningen har vuxit till sig och skriver numera på svenska. Spännande att få uppleva materialet från nya cd:n "Molnfabriken" live.

Sharon Robinson, Gustavscene, 20.00

Lätt att missa Sharon Robinson, kvinnan som skrivit låtar med Don Henley och Betty LaVette, sjungit med Leonard Cohen och Aaron Neville. Klockrent val i kväll (om hon har band med sig...).

Deportees Posthusscenen 23.30

Mitt svenska favoritband när det handlar om Americana-pop. Bra låtar och ett klassiskt sound.

Jag kan knappast anhängare av genusidén vad gäller kultur.

Kvalitet handlar inte om kön.

Personligen lyssnar jag mest på kvinnliga Americana-artister och undviker Sweden Rock (så fick jag det sagt...).

När vi står med facit i hand så är det ingen tvekan om att kvinnorna var den stora behållningen i år.

För vad vore festivalens större (dyrare) scener utan Maja Ivarsson (Sounds), Nicole Sabouné, Amanda Bergman, Melissa Horn, Ane Brun, Miriam Bryant och, i kväll, Marit Bergman och Leonard Cohens duettpartner Sharon Robinson

Och givetvis lokala talanger som Åsa Widerberg med sitt explosiva southern soul-paket och Hanna & The Regrets.

Jag har länge lobbat för en kvinnlig musikfestival i Malmö.

Det finns gott om lokala singer/songwriters redo att ta steget ut på klubbscenen.

Artister som Cicci Landén (på Sankt Gertrud på lördag innan albumaktuella Dan Hylander – som givetvis inte heller är inbjuden!), Sandra Marielle, Waltzing Tess, Åsa Leijon (Malmös Maria McKee), Maria Stille och Sabina Chantouria.

Vad jag saknade på årets festival var förstås lokala artister och då talar jag inte om vad som en del kallar "den urbana musiken" (vad nu det är!), utan lokala rock- och Americana-akter.

Den tydligaste strömningen i Malmö i dag är alla artister som rör sig inom det klassiska hanverket. Singer/songwriters och musiker i den analoga skolan.

Från punk till country, folk och soul.

Dagens hipsterpop.

Fattar fortfarande inte varför ett lokalt band som Dalaplan, bärare av den klassiska Malmötraditionen, inte ens var inbjudna när man släpar hit okända band från andra sidan Atlanten.

Tror ledningen för årets festival fått ett och annat att fundera över inför nästa år.

Minns med saknad alla festivaler som avslutades med Wilmer X när ett knökfullt Stortorg dansade innan tolvslaget.

Därmed inte sagt att festivalen ska blicka bakåt men två dj:s från Stockholm känns inte helt rätt i Big Slap-tider.

Annons:
Expressen Refunder Julklappar

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!