Peter J Olsson
Så kom åter den vinter som vi alltmer intalat oss aldrig mer skulle drabba oss. Inte bara det att klimatförändringarna skulle ge oss Medelhavsklimat, fast med mer störtregn, självklart ska inte några årstidsväxlingar få störa 24-timmarssamhället.
Vi är vana vid att alla sorters mat finns att köpa alla tider på året, och politiker minskar snöröjningsanslag och förbjuder dubbdäck i städerna.
I Skåne och de södra delarna av Sverige har vi förstås ibland tenderat att betrakta vinterväder som något oväntat och har därför ibland svårt att hantera det - till exempel hålla bilarna på vägen.
Nu tycks samma ovana ha drabbat Sverige långt upp till Dalälven.
Kommunikationerna slutar fungera. Tak störtar in, växter och djur fryser.
Det har utbrutit en störtflod av beskyllningar mot någon annan som bär ansvaret. SJ skyller på banverket och regeringen, regeringen klagar på SJ:s information, samt på tidigare regeringar som minsann inte varit bra de heller.
Klart är att saker och ting inte sköts på ett vettigt sätt. Reseföretagen, inte minst SJ, har ett och annat att lära om information. Jag stod själv på Stockholms central i söndags för att åka söderut, och fick tillbringa några timmar med att titta på en informationstavla där avgångstiden sköts framåt tio eller tjugo minuter åt gången - som det tycktes uttänkt för att man knappt skulle hinna besöka en toalett och på håret kunna gå och köpa ens en hamburgare eller en tidning.
Trots helsvetsad räls så klaras kyla och isbildning på växlarna sämre än förr. Kanske naturligt att det anses för dyrt att ha banvakter boende med jämna mellanrum längs linjerna, men man verkar knappt ha funderat på ersättningen.
Snöröjning kräver personal, vilket blir dyrare i dagens samhälle. Tydligt är emellertid att "snö-svängen" nästan utrotats av byråkrati och skatteregler; det är svårare att samla arbetslediga för en dags hårt arbete och på stående fot ge kontant betalning.
Att järnvägar och vägar drabbats av några årtionden av bristande underhåll och ersättningsinvesteringar är väl känt. Men märks desto mer nu.
Uppenbart har vi systemfel både i hur allmänna investeringar och kommunikationskapitalet hanteras.
Men vi behöver nog tänka oss en annan attityd.
Författaren Frans G Bengtsson skrev i en essä om Vintermänniskan, som kontrast till Värmeledningsmänniskan.
Redan för 70-80 år sedan noterade han att vi tenderade att glömma bort den kamp mot årstidernas prövningar som länge varit våra villkor. Och där man inte ska förvånas om det händer besvärliga och drabbande ting på vintern.
Man måste förbereda sig och slita hårt, men ändå är det inte säkert att man klarar av problemen. Och då får man uthärda. Man har ingen annan att klaga inför är sig själv, menar Frans G Bengtsson. Till skillnad från Stadsmänniskan, Värmeledningsmänniskan.
Det är inte utan att man kan hålla med. Inte så att det inte finns en både berättigad och nödvändig kritik att rikta mot dem som genom många års försumlighet och aktuell valhänthet bidrar till att Sverige tycks klara vintervädret sämre än andra länder, tvärtom måste det till kritik för att det ska bli bättre till nästa gång.
Men just det är att efterlysa något av Vintermänniskans verklighets-anknytning.