Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Peter J Olsson

Ingen Kalmarunion i år

Kalmar slott såg inte så här renässanstjusigt ut när Kalmarunionen bildades 1397. Någon ny union för södra Sverige blir det inte.
Foto: Peter J Olsson

I dag hålls en konferens i Kalmar med temat: "Behöver vi en sydsvensk region, eller räcker det med att utveckla samarbetet?"

En rad både namnkunniga och sakkunniga föredragshållare kommer att belysa olika delar av det regionala samarbetet.

Frågan har dock besvarats av de ingående parterna redan för en månad sedan. Då förklarade man att enighet nåtts om att inte gå vidare med en ansökan om storregion, vilket väl är ett fint sätt att tala om att man inte alls är eniga.

Eniga ska man tydligen vara om "ett fördjupat samarbete parterna emellan". Vilket man får vara glad för.

Det är lätt att förstå varför det bröt samman. Kvällsposten har försvarat en regionförstoring – eller snarare att ta bort gränserna. Och därmed har vi dragit på oss kritik från dem som annars brukade vara på vår sida.

Tanken att gå utöver Skåne är inte naturlig i ett landskap där många känner en historisk, kulturell och naturlig samhörighet; där ser man risken att det som vanns vid regionbildningen 1998 skulle uppges.

På samma sätt finns en nostalgisk syn där Småland ses som det gemensamma, fast få ha vågat föreslå en Smålandsregion – två av tre läshuvudstäder skulle ju degraderas.

Och så är det, landskapen är naturliga enheter, men skulle knappast försvinna med en storregion. Klarade Skåne över trehundra år delat i två län skulle det klara att vara kärnland i en sydsvensk region.

Nå, seminariet i Kalmar kommer säkert att ge synpunkter på hur den allmänna sektorn borde organiseras.

För regionerna handlar det om såväl företrädarskapet mot Stockholm och Bryssel som makten över infrastrukturen.

Också sjukvården, om den ska politikerna få höra Göran Stiernstedt som är nationell samordnare i socialdepartementet. Kan man gissa att budskapet kommer att vara att den högspecialiserade sjukvården går mot organisation i större regioner än i dag.

Om inte regionerna/landstingen kan svara upp mot det behovet blir det ytterligare ett argument för att i alla fall den sjukvården förstatligas. Kanske tillsammans med det mesta av dagens landstingssjukvård - även om primärvården och sjukvården av äldre kanske inte gynnas av större regioner så finns där möjligheten att de förs till de vanliga kommunerna.

För sjukvården finns det inget egenvärde att ligga på landstingsnivå. Men utan sjukvården tappar regioner och landsting den absoluta merparten av sin verksamhet och budget.

Och då kan man undra om det till exempel finns någon Skåneregion kvar som kan tala allvar med staten i Stockholm eller samarbeta över Öresund. Makten kan komma att flyttas bort från medborgarna, eller förminskas genom att den splittras på alla landets kommuner.

Kollektivtrafik och infrastrukturplanering finns då kvar. Kanske näringslivspolitik? Det är bara det att där behövs färre gränser, inte fler eller cementerade. Öresundstågen drivs av sex landsting/regioner och delas dessutom med Danmark.

Tillväxten i södra Sverige och Skåne är beroende av att praktiska gränser försvinner och hinder monteras ner. Det kan ske på olika sätt. Det kanske inte ens behövs offentliga huvudmän även om skattemedel betalar mycket: Universitet och högskolor kan mycket väl ges självstyre av stiftelsetyp.

Men något kommer att gå förlorat om det saknas politiska företrädare på regionnivå med tyngd och ansvar.

Den tyngden ganske man håller på att dumpa just nu.