Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

LEDARE: Jobbigast är ändå utanförskapet

Fattigdom finns - och brist på gemenskap, här påskmat på stadsmissionen som en liten bot på båda behoven. För barn kan ekonomisk utsatthet leda till smärtsam isolering från skolkamrater, även om fattigdomen inte är absolut. Foto: Tomas Leprince

En kvarts miljon barn i Sverige lever i fattigdom. Det har blivit en sanning, okritiskt upprepad i medier och av politiker. Bakom siffrorna ligger Rädda Barnen, förtroendeingivande och rättrådiga. En kvarts miljon. Tre barn i varje klass. I Sverige, ett av världens rikaste länder. Det låter helt orimligt.

Och det är det också, visade det sig när Uppdrag Granskning ägnade onsdagens säsongspremiär åt att granska barnfattigdomen. Definitioner blandas ihop, känsloargument överutnyttjas och statistik misstolkas. Framför allt används fattigdomsbegreppet helt okritiskt, och ingen åtskillnad görs mellan så kallad absolut och relativ fattigdom.

Den vanligaste definitionen av absolut fattigdom är människor som lever på mindre än motsvarande två dollar, cirka 13 kronor, om dagen. Relativ fattigdom är svårare att definiera, men handlar oftast om man har det mer eller mindre sämre ställt än majoriteten i landet där man bor.

Rädda Barnen definierar barnfattigdom som barn som lever i familjer som under det senaste året tagit emot försörjningsstöd, eller har 'låg inkomststandard'. Vad låg inkomststandard innebär är inte klart definierat i ekonomiska termer, men är förklarat som när inkomsterna 'inte täcker nödvändiga utgifter som boende, mat, kläder och försäkring'.

Dallas Diabaté, ordförande för Malmös boxningsklubb, säger att han aldrig har stött på ett barn som inte kan äta sig mätt i Sverige. Han började jobba på fritidsgård i Rosengård 1973 och har fortsatt att engagera sig för områdets ungdomar sen dess. Den fattigaste stadsdelen i den fattigaste staden i Sverige, enligt Rädda Barnen med en barnfattigdom på över sextio procent år 2010.

En intervjuad riksdagsledamot berättar att hon "noggrant läser Rädda Barnens rapporter". Problemet är att de också är en partsinlaga. Att man företräder ett gott syfte gör en inte till mindre lobbyist.

Det förekommer med all säkerhet barn som går i för tunna kläder på vintern och vars kylskåp gapar tomma i slutet på månaden även i Sverige. Men i den absoluta majoriteten av de fallen förekommer det annan problematik än brist på pengar; missbruk och psykisk sjukdom, eller att familjen tvingas hålla sig gömd för att inte riskera utvisning. Där måste andra lösningar till.

Att fattigdomen är relativ innebär ju inte att den är smärtfri. Att inte ha tillgång till dator, internet och böcker hemma riskerar att inverka menligt på skolresultaten. Att inte ha råd med fritidsaktiviteter och skolutflykter, känna sig tvingad att ljuga om julklappar och födelsedagspresenter, aldrig kunna åka på semester, och gå i visserligen funktionella men hopplöst omoderna kläder är smärtsamt.

Alldeles tillräckligt smärtsamt för att vi ska tala om det i stället för att försöka frisera statistiken.

De intervjuade i ekonomisk utsatthet återkom alla till samma sak: de vill försörja sig själva. Det jobbigaste är inte ekonomin, det är utanförskapet, bristen på sammanhang. Frågan är om det inte också är det barnen far mest illa av. Föräldrarnas vanmakt och det sociala utanförskapet. Näst efter att vara varm och mätt är makt över den egna situationen det viktigaste för en människa.