Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

LEDARE: Försvaret är som en försäkring

AFGHANISTANVETERANER. ÖB Sverker Göransson delar ut medaljer till nyligen hemkomna veteraner från Afghanistan. Unga män och kvinnor som knappast kan anklagas för att tjäna ett särintresse.Foto: Robban Andersson

En nattväktarstat är, enkelt uttryckt, en stat vars enda uppgift är att den egna och medborgarnas säkerhet. Ett begrepp inom politisk teori som beskriver den minimala staten, på gott och ont.

De flesta anser visserligen att staten bör göra mer än så, men få tycker att den ska göra mindre. Att försvara medborgarnas fri- och rättigheter är statens huvuduppgift, grunden vårt outtalade kontrakt med samhället vilar på. Förmår staten inte upprätthålla lag och ordning saknar den existensberättigande och kommer ovillkorligen falla samman.

Att, som statsminister Fredrik Reinfeldt i veckan, kalla försvarsmakten för ett särintresse är alltså något av en självmotsägelse.

Självklart ska inte försvarsmakten omotiverat kunna kräva hur mycket resurser som helst till verksamheten, lika lite som vilken annan myndighet som helst. Men där upphör likheterna. Försvarsmakten är inte en utgiftspost som andra.

Insatserna är högre, lika så riskerna. Både för uppdragsgivarna, ytterst i form av det svenska folket, och för de anställda.

 

Människor riskerar sina liv i försvarsmaktens uniformer. Unga män har dött i rikets tjänst, senast i Afghanistan. Offrat sina liv för andras, för demokrati och säkerhet, utsända av Reinfeldts regering. Att kalla försvarsmakten ett särintresse är i det perspektivet både omdömes- och respektlöst.

Ur ett politiskt perspektiv är det bara omdömeslöst. Statsministern kallar den senaste tidens debatt för "märklig" och säger att han inte kan se att någon i dagsläget skulle vilja rikta ett isolerat militärt angrepp mot Sverige. Må så vara, svenskarna kan nog sova tryggt nästa vecka också.

Men överbefälhavare Sverker Göranssons uttalande i mellandagarna om att Sverige kan motstå ett begränsat angrepp mot ett enskilt mål i en vecka innan resurserna tar slut handlar inte om nästa vecka, eller ens näst-nästa. Först när Insatsorganisation 2014, den personella och materiella ram för försvarsmakten som i dagsläget är beslutad, är genomförd klarar vi ens det. Då pratar vi om den 1 januari 2019. Kan statsministern lova att hotbilden ser likadan ut då?

 

Inte heller handlar det bara om risken för ett "isolerat angrepp mot Sverige". I det senaste försvarsbeslutet från 2007 konstateras att "Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Även om vi inte kan räkna med hjälp från någon annan, vilket Natos generalsekreterare Anders Fogh-Rasmussen påminde om så sent som för två veckor sedan, så har vi alltså lovat att assistera andra. Och skulle någon göra anspråk på ett mer direkt inflytande över exempelvis Baltikum så är en bra bit av Sverige strategiskt intressant ur såväl angrepps- som försvarssynpunkt.

 

Läget svänger snabbt, politiskt och militärt. Från Ryssland blandas rapporter om upprustning och ökade försvarsanslag med varningar från människorättsorganisationer om ett politiskt förtryck som är det värsta sedan Sovjets fall och som inte visar några som helst tecken på en ljusning. Unga demokratier på andra sidan Östersjön kämpar i finanskrisens svallvågor, och över hela Europa vinner politiska extremister mark.

En försvarsmakt är som en försäkring, en premie man betalar med hopp om att aldrig behöva inkassera. Det innebär inte att det är bortkastade pengar.

Krya på dig ÖB, du behövs. Någon måste företräda det svenska allmänintresset.