Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

LEDARE: Försvara även Sydsverige

InkräKTAREN. Den sovjetiska ubåten U-137 gick på grund i Karlskrona skärgård den 27 oktober 1981. Foto: Andi Loor

Att rysk militär ofta väljer just storhelger för att testa närliggande länders incidentberedskap är egentligen ingen nyhet, en tradition med anor från kalla kriget som återgäldas från västligt håll. En inflygning mot nationellt luftrum för att tvinga upp jourhavande, en markering om att man finns där och är aktiv, men också ett medvetet test av beredskapen, förmågan och viljan.

Att Sverige saknade tillräcklig incidentberedskap under långfredagsnatten, när sex ryska militärflygplan efter att ha korsat Finska viken inte som brukligt fortsatte söderut mot ryska Kaliningrad utan svängde av mot Sverige, är således anmärkningsvärt av mer än ett skäl.

 

Planen, två tunga bombplan flankerade av fyra jaktplan, höll sig på internationellt luftrum men övade enligt uppgift attacker mot svenska militära mål, det ena i Stockholmsområdet och det andra i Sydsverige, troligen Blekinge.

Och i lördags var det dags igen. Ett ryskt signalspaningsplan flög genom den smala remsan av internationellt luftrum mellan Öland och Gotland, strax utanför marinbasen i Karlskrona där den internationella stabsövningen Combined joint staff exercise precis hade dragit i gång på allvar. 1 400 personer deltog, militärer från USA, Finland och de baltiska länderna.

Om Sverige denna gång hade några plan att skicka upp, och om det i så fall gjordes, är ännu oklart. Både för allmänheten och, tydligen, för försvarsutskottet.

Försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) säger sig ha utgått ifrån att det finns dygnetruntberedskap även med svenska jaktflyg och att någon annan information inte delgetts utskottet under de senaste två åren.

 

Vice ordförande Cecilia Widegren (M), anser sig veta om situationen och tycker att det är upp till de enskilda ledamöterna att själva ställa frågor.

Attityden är i båda fallen anmärkningsvärd. De senaste månadernas länge eftersatta debatt om försvarets nedmontering kan knappast ha undgått någon, ens ledamöterna i försvarsutskottet, och att man som folkvald då, om inte förr, inte gör sitt bästa för att sätta sig in i situationen, är direkt olämpligt. Och att en så viktig fråga som förutsättningarna för landets incidentberedskap är någonting som beslutande politiker själva förväntas ta reda på är smått absurt: regeringen får information från myndigheten, den måste naturligtvis föras vidare.

 

Det spekuleras om varifrån uppgifterna om de ryska planen kommer, och visst är det oroande när försvarsmakten läcker. Kanske mest för att situationen nu upplevs så desperat att man tvingas gå till tidningarna för att få gehör för sin oro, att regeringen inte lyssnar.

Information om övningar, kränkningar och aktiverandet av den svenska incidentberedskapen, när den nu finns tillgänglig, hemligstämplas rutinmässigt. Även det ett arv från kalla kriget, men med konsekvens att svenska folket, och tydligen även Sveriges riksdag, har väldigt lite insyn i hur den säkerhetspolitiska situationen runt landet faktiskt ser ut.

 

Ibland tar det sig lätt absurda situationer, som när försvarsmakten till slut valde att publicera bilder på utländska flygplan i svenskt närområde tagna av den svenska incidentberedskapen först efter att bilder tagna PÅ den svenska incidentberedskapen av de utländska planen dykt upp på bland annat franska och ryska bloggar.

Att försvarsmakten ska tvingas bedriva en propagandakampanj för sin egen fortsätta existens är ingen önskvärd utveckling, men det tycks vara den enda som återstår.

Att försvara landet, även de delar som ligger utanför Stockholms innerstad och även på kvällar och helger, tillhör statens huvuduppgifter. Är det inte längre prioriterat bör befolkningen, och väljarna, få veta.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!