Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ledare: Ett mörkt nytt år för Syrien

SÖNDERBOMBAD STAD. Ett sönderbombat bostadshus i Aleppo, Syrien. Inbördeskriget rasar vidare och ingen ljusning anas. Foto: Virginie Nguyen Hoang

Damaskus blöder, Aleppo brinner. Inbördeskriget i Syrien har nu rasat i över ett år, som en blodig fortsättning på den revolution som utbröt i mars 2011. Över 40 000 människor är döda, miljoner har flytt sina hem.

En tung börda vilar på Bashar al-Assads skuldror. Upproret mot hans korrupta familjediktatur inleddes fredligt, med krav på helt rimliga reformer, men han ville inte lyssna. Han valde krig hellre än att kompromissa, fullt medveten om att risken för att utlösa en blodig religiös konflikt.

Inom oppositionen finns andra som bär sin beskärda del av skulden för revolutionens militarisering, liksom bland de regionala makter som stöder upproret. Ingen ska inbilla sig att kungliga tyrannier som Saudiarabien och Qatar har noblare motiv för sin inblandning i kriget än Assads egna diktaturallierade, Ryssland och Iran. Den växande islamistiska extremismen inom oppositionen skrämmer inte bara Syriens alawiter och kristna in i armarna på Assad, den oroar också omvärlden.

Det verkar troligt att regimen kommer att förlora kontrollen över storstaden Aleppo inom en inte alltför avlägsen framtid. Kanske kan det leda in konflikten i nya spår, tvinga Assad till förhandlingsbordet, och väcka omvärldens intresse för en fredlig lösning hellre än en splittring av landet.

I princip varje fredsavtal vore att föredra framför en ren våldslösning, med tanke på de svåra religiösa och etniska klyftorna inom landet.

Syriens problem är ju just att både regimen och upprorsmännen har ett genuint stöd inom landet, och att intressen på bägge dessa sidor måste tillgodoses om ett fredsavtal ska kunna komma till stånd.

Ett fredsavtal i Syrien måste tyvärr också ta hänsyn till de utomstående makternas intressen. Om inte Ryssland, USA, Kina, Qatar, Turkiet, Frankrike, Saudiarabien och Iran kan enas om grunddragen i ett fredsavtal, är risken stor att missnöjda parter ser till att skjuta det i sank.

Så vad kan vi göra för att skynda på ett slut på striderna?

Inte så mycket som vi skulle vilja. Diskussionen om Syrien har kört fast i en steril debatt om för- och nackdelarna med att intervenera.

För svensk räkning återstår att inse våra begränsningar, och försöka mildra effekterna av konflikten. Det viktigaste vi kan göra är att erbjuda humanitär hjälp, uppmuntra alla ansträngningar för ett fredsavtal, och försöka påverka andra EU-länder att göra detsamma.

Redan i dag sker en hel del på området. Sverige tar emot ett mycket stort antal syriska flyktingar i förhållande till folkmängden.

Det bör vi fortsätta med, men det måste kombineras med hårt arbete inom EU för att andra länder ska öppna upp sina egna gränser. I dag är det i princip bara Tyskland som hjälper till att dela bördan, medan övriga medlemsstater har valt att stänga porten inför de flyende.

Reinfeldt bör tala klarspråk om den saken, och inte rädas för att säga som det är. Det är inte Sverige och Tyskland som avviker, det är resten som sviker. De sviker inte bara syrierna, och allmän anständighet: de sviker hela Europatanken.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!