Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ledare: En dag räcker inte för krigsveteraner

Årets veteran. Lars-Göran Nyholm, tvåa från vänster, har blivit utsedd till årets veteran. Här tillsammans skånska veteraner allt från Kongo till Afghanistan när veteranmarchen passerade Malmö förra året.
Foto: Christer Wahlgren

I torsdags utsågs Lars-Göran Nyholm från Svedala till årets veteran. Han  är initiativtagare till Veteranmarschen, som hölls för första gången  förra året. Då från Ystad till Hindås strax norr om Göteborg, i sommar  från Hindås till Örebro.

Lars-Göran tjänstgjorde i Libanon och Saudiarabien i början på 90-talet och ville göra någonting för att uppmärksamma den ideella kamratföreningen Fredsbaskrarna, som år efter år har täckt upp där Försvarsmakten och regeringen brustit. För Sverige har veteraner allt sedan 50-talet fortfarande ingen ordentlig veteranpolitik.

I början på maj överlämnades den veteranutredning den skånske riksdagsmannen Allan Widman (FP) har ansvarat för till försvarsminister Karin Enström (M). Bättre sent än aldrig, får man väl säga, även om det är väldigt sent.

Många av slutsatserna från utredningen är sådant som länge efterfrågats, som att anställande myndighet har ansvar för sin personal, även efter insatsen. Att det även ska gäller civila veteraner och att stödet även ska omfatta anhöriga. Att ansvaret för lokalanställd personal, som tolkar, utökas. Ökat samarbete med våra nordiska grannländer och ökat fokus på forskning och kunskapsuppbyggnad.


Utredningen föreslår också inrättande av en veteranmyndighet, vilket bör bemötas med större skepticism. Problemet med att vård, uppföljning och stöd faller mellan stolarna minskar knappast genom att blanda in ytterligare en aktör. Ett veterancenter, där kompetens från alla berörda myndigheter finns samlade och med ett övergripande ansvar för såväl den veteranpolitikern i stort som för den enskilda veteranen, kan mycket väl vara en bättre lösning.

Annat handlar huvudsakligen om symbolik, men bör för den sakens skull inte underskattas.

Som att veterandagen den 29 maj, som inrättades så sent som 2010 och fick sin ceremoniella status först 2012, ska bli allmän flaggdag. Ett erkännande för veteranerna, att deras insatser är sedda och uppskattade, och en påminnelse till oss andra om varför de är värda att hedra.

När Lars-Göran i samband med förra årets stopp i Malmö berättade om sina missioner var det ett militärt sjukvårdstält i Libanon han återkom till, dit 30-talet civila sökte sig varje dag eftersom det inte fanns någon annan hjälp att få och där man, trots bristande utrustning, gjorde vad man kunde - dag efter dag, vecka efter vecka.


Hans yngre kolleger berättar om flickor på väg till skolan på landsbygden i Afghanistan, där det bara några år tidigare vare sig funnits skolor eller vägar och flickor ändå inte tilläts lämna hemmet.

Hans äldre kolleger om en kyrka på Cypern där civila, män, kvinnor och barn, gömdes undan milisen och vaktades dygn i sträck innan hjälp anlände och man tryggt kunde hjälpa dem därifrån.

De talar inte lika gärna om striderna, skottlossning och hemmabyggda vägbomber, självmordsbombare, kamraterna som kom hem skadade eller inte kom hem alls - myntets andra sida.

För de svenska veteranerna är krigsveteraner. De har kämpat för fred och demokrati, men de har gjort det med vapen i hand och med livet som insats.

Sverige har haft fred i 200 år men svenska soldater och sjömän går fortfarande i krig för andras fred och frihet. Det är dags att såväl riksdag och regering som allmänheten inser det - alla årets dagar.