Ledare: Den välvilliga rasismens fälla

Adam Cwejman har granskat identitet och integration i boken Välviljans rasism.
Foto: Sven Lindwall

Vi talade om integration. Och en klok brittisk kollega på besök i Malmö för många år sedan förkastade regnbågen som en talande symbol för detta: "Färgerna i en regnbåge ligger ständigt och förutsägbart separerade från varandra", sa hon. "Då är det bättre med bilden av ett lapptäcke där allt på ett mer individualistiskt och spontat sätt går in i vartannat".

Det samtalet blixtrar förbi när jag läser Adam Cwejmans just utkomna bok Välviljans rasism.

Boken är ett nyttigt ifrågasättande av vår aningslösa fixering vid att om vi bara synliggör ursprung och etnicitet så fixar sig allt. För så är det inte alls! Inte när det medför att invandrare fortsätter att vara delar av ett passivt kollektiv och där primärt etniciteten av någon märklig anledning antas knyta dem samman. Muslimer tvingas låta sig representeras av religiösa organisationer när samhälle och politiker - i all välmening - vill ha kontakt, trots att många kanske inte ens är troende.

 "När människor i första hand är summan av sin ­etnicitet och sitt födelseland då tappas de på ­individuell makt över den egna personen"  , skriver Weman bland ­annat.

"Ingen lösning på rasism kan byggas på ursprung eller uppdelning av människor - vilket gör att alla former av positiv särbehandling, kvotering och mångfald för mångfaldens skull, faller platt". Kvotering bara förlänger och permanentar den motsättning man vänder sig emot. Cwejman slår också fast: "Vi har grävt ner oss i grupptillhörigheternas skyttegravar". Ja, man låser fast invandare i kollektivets bojor medan individen med sina egna tankar blir exkluderad.

Enligt Cwejman, tidigare ordförande för Liberala ungdomsförbundet, har "välviljans rasism" förstärkt den ursprungliga rasismens idé om att det är tillhörigheten till gruppen som är den centrala beståndsdelen i samhället som han menar är både politisk och icke-politisk. Men framförallt är den betraktad som självklar. Genom fixeringen vid kvoter, mångfald och människors till­hörigheter och ursprung för­sätter "välviljans rasism" att teckna en kollektivistisk karta över samhällets medlemmar.

"Svårigheten med att kritisera den, är att den vill så väl", slår han fast. Kollektivt uppbyggt utanförskap skapar en offermentalitet vilket minskar känslan av att vara en del av samhället och därmed kunna känna delaktighet. Följden blir då att hemlandets identitet blir den enda tryggheten i ett samhälle man misstror.

Malmö är i sanning en ­invandrarstad. Med över 92 000 inflyttade invånare från 170 länder. Men varför hålls de kvar i ­invandrarrollen som så många själva vill slippa?

Adam Cwejman säger självklarheter som förhoppningsvis blir en ingrediens för nödvändig självrannsakan över varför integrationspolitiken sedan decennier egentligen bara stänger ute. Jodå, politiska utspel och studiebesök kommer visserligen snabbt när något plötsligt går snett och TV-studions debattläktare fylls av tyckare. Men ingen vågar egentligen tänka nytt och omallat.

När vägen ur isolering och ­utanförskap enbart anses kunna åtgärdas med kollektiva medel såsom ­invandrarföreningar, fråntas individen drivkraft att förändra sitt eget beteende eller livsstil. "  Identitet är ­något man själv skapar och inte något man till­delas"  , skriver ­Cwejman.

Den sammanfattande lösningen då? Jo, att fokusera på individualism, människans egen kraft, egna meriter (meritokrati) och frivilliga gemenskaper.

För identitet och samhörighet är något vi bör skapa. Inte bara något som ges till oss. Klokt!