Lars Vilks går dit konstverket leder

Får stanna hemma. Konstnären Lars Vilks med hunden Lukas, som av säkerhetsskäl inte kommer få delta vid vernissagen på husse Henrik Rönnquists galleri på lördag. . Foto: CHRISTER WAHLGREN
Foto: Christer Wahlgren

Redan under pressvisningen är det fler poliser än journalister på plats utanför galleri Rönnquist & Rönnquist i centrala Malmö, Vilks ständigt närvarande personskydd har fått sällskap av uniformerade kollegor. Någon speciell hotbild inför lördagens vernissage finns inte, säger kriminalkommissarie Bertil Isberg Jönsson vid länskrim. I alla fall inte än, men läget analyseras ständigt. Ett demonstrationstillstånd har sökts, men av en grupp som kallar sig 'Vilks vänner'.

Utställningens målningar spänner över konsthistorien, pastischer av Carl Larsson och Karl XII's likfärd blandas med italiensk renässans och den holländska guldåldern, överallt har den famösa rondellhunden målats in. Ett försök att avdramatisera hela historien, enligt konstnären själv. Och att ta revansch på de kritiker som avfärdade ursprungsverket som klotter.

På plats är också galleristen själv, Henrik Rönnquist. Han säger sig inte vara rädd, men terriern Lukas kommer inte få vara med vid vernissage på lördag. Det är han annars alltid. Annars talar han mest om Vilks tekniska skicklighet, och hur förvånad han är över uppmärksamheten. Han kunde aldrig tro att det skulle bli så här stort, säger han.

Båda säger de sig vilja avdramatisera rondellhunden, öppna en dialog, befria konsten. Det är ingen provokation, "inget att bråka om", men de säger samtidigt att konstens roll är att provocera. De vill inte ställning, men låter sig bjudas in i islamofoba kretsar.

Förra året talade Vilks på den Islamfientliga konferensen Sion i New York, en tillställning där muslimer jämfördes med råttor och islam jämfördes med en sjukdom. Han ångrar inte deltagandet, och vill inte heller kalla deltagarna för islamfientliga. Tvärt om anser han att de vill hjälpa till att reformera och modernisera islam.

Rönnquist lät sig intervjuas av den främlingsfientliga danska bloggen Snaphanen i mars, där han konstaterade att muslimerna "vill ta över", att gruppvåldtäkter "inte är svenskt" och att Rosengård är en stadsdel utan kvinnor. Citat ryckta ur sitt sammanhang, hävdar han.

"Jag går dit konstverket leder mig", säger Vilks. "Jag är en enkel snubbe med ett enkelt galleri" säger Rönnquist: blir folk kränkta är det tråkigt för dem men konsten måste få vara fri. Både svär de sig fria från konsekvenserna och fortsätter umgås med främlingsfientliga krafter, i konstens och yttrandefrihetens namn.

Dialogen tycks inskränka sig till de med konstnärens och galleristens överensstämmande åsikter. Det är svårt att säga om det handlar om oförståelse eller illvilja men det spelar mindre roll, de första är inte nödvändigtvis bättre än det andra.

Yttrandefriheten är en av demokratins grundpelare. Den måste gälla även det obekväma, det som bryter mot den "goda smaken" eller den politiska normen. Men det innebär inte att det alltid är rimligt eller eftersträvansvärt att gå på som en elefant i en porslinsaffär. Tvärtom vilar det liberala samhället på antagandet att de flesta vuxna människor vill göra varandra gott, att man inte alltid hävdar sin yttersta rätt att göra någonting om det riskerar att skada någon annan. Att man tar hänsyn utöver det lagen kräver av oss.

Att man har rätt att göra någonting innebär inte nödvändigtvis att man bör.