Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kanske har vi nått fram till en vändpunkt

Huvudbry. Alliansen är uppenbarligen inte lika överens i frågan om Sveriges försvar som statsministern och försvarsministern vill ge sken av. Foto: Jens L'Estrade

I veckan hölls Folk- och Försvars rikskonferens i Sälen. I ett par dagar toppar försvars- och säkerhetspolitiken ledar- och debattsidorna, för att sedan snabbt falla i glömska igen.

Man vinner inga val på försvarspolitik, brukar det heta, och i det trygga svenska vintermörkret känns hotbilder, rustning och internationella spänningar långt borta.

I vart fall är det så det har brukat se ut, men kanske har vi nått en vändpunkt. Det var inför rikskonferensen förra året som överbefälhavare Sverker Göranson gjorde sitt berömda uttalande om "enveckasförsvaret", ett begrepp som brukats frekvent nog för att ta sig in på 2013 års nyordslista, och efter det ville debatten aldrig riktigt dö ut.

Försvarsfrågan kravlade sig plötsligt in på väljarbarometrarna igen och i Myndigheten för samhällsskydd och beredskaps årliga opinionsundersökning som publicerades förra veckan svarar 26 procent av de tillfrågade att den försvarspolitik som förts i Sverige de senaste tre åren är bra, jämfört med 35 procent året innan och 40 procent 2011. 52 procent har lågt förtroende för försvarspolitiken och 22 procent har ingen åsikt alls.

Intresset ökar, förtroendet minskar och någonstans däremellan står politikerna och stampar. Ingen vill på allvar göra den genomgång och utvärdering av försvarsmaktens uppgifter och behov som behövs.

Riksrevisionens regelrätta sågning av försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser som kom strax innan jul har i huvudsak bemötts med tystnad.

Försvarsminister Karin Enström lät i sitt tal i Sälen mest som en lärarinna som läxar upp en olydig skolklass - när terrängen och kartan inte längre stämmer överens så är det Moderaternas karta som gäller, och hör sedan.

Intressantare är då att både Kristdemokraternas Göran Hägglund och Folkpartiets Jan Björklund i sina tal avvek från den moderata huvudlinjen och öppnade upp både för ökade anslag och på en översyn av rekryteringen till det nya "professionella" försvaret. Någon återgång till en regelrätt värnplikt är det knappast tal om men en hybridlösning kan vara väl värd att fundera på.

 

Alliansen är uppenbarligen inte lika överens i frågan som statsministern och försvarsministern vill ge sken av. Samstämda regeringsalternativ i all ära, de fyra regeringspartierna är inte ett och samma och försvarsfrågan lämpar sig utmärkt att profilera sig i. Mycket finns att både säga och göra och ett trovärdigt alternativ skulle säkerligen kunna locka ett antal besvikna moderata före detta kärnväljare.

Men då gäller det att vara just trovärdig, bortom snabba lösningar, cykelbataljonsnostalgi och vaga löften om sköna miljardanslag man inte har täckning för när budgeten väl ska förhandlas fram. Och att fortsätta diskutera frågan bortom Sälen och kretsen av de närmast sörjande.

En bra början hade varit att låta försvaret själv och i fred förfoga över sin budget, hela sin budget. Misstron och detaljreglerandet måste få ett slut, liksom det märkliga budgettrixandet kring allt från lokaler till utlandsmissioner bokförda på konton för löpande verksamhet och regeringsflyguppdrag där försvarsmakten själva får stå för framkörningskostnaderna.

Myndigheten behöver, kanske mer än någonting annat, långsiktighet och arbetsro.

Att bygga - eller rädda - försvarsförmåga tar tid. Intentioner, styre och politisk vilja i omvärlden kan skifta på några få dagar. Det är kärnan i oron allt fler uttrycker för svensk försvars och säkerhetspolitik.

Vår beredskap är allt annat än god och den dag vi kan tänkas behöva den kommer det vara alldeles för sent att vända utvecklingen.

Man vinner kanske inga val på försvarspolitik. Men man kan förlora dem.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!