Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Jan-Olof Bengtsson

Ledare: Vården och det egna ansvaret

Var går gränsen för det egna ansvaret för vår hälsa?. Foto: Ronny Johannesson

Larmrapporterna om överbeläggningar på våra sjukhus ökar, inte minst i Skåne. Men medan debatten om besparingar och vikten av lika och solidarisk vård till alla rullar vidare, är det betydligt färre som pratar hälsa och individens eget ansvar.

Så hur pass självdestruktiva människor ska vården stillatigande acceptera eftersom det går ut över så många andra? Missköter man sitt jobb får man sparken efter ett antal varningar. Men när man missköter sin hälsa, åker in och ut på sjukhus på grund av ointresse och slöhet och inte har en tanke på förändringar, blir det ändå inga konsekvenser.

Vi skyller slentrianmässigt bristerna på sjukvårdens otillräcklighet. Men vi orkar egentligen inte att ta tag i frågan varför så många - närmast i onödan och av egen förskyllan - hamnar på sjukhus? Om och om igen.

För några år sedan utkom den tyska författaren Juli Zeh med sin svarta framtidsskildring "Corpus Delicti". Vi är förflyttade till 2058 och staten har eliminerat alla risker för sjukdom och lidande. Kojbyggen i träd är förbjudet för man kan ramla ner. Medborgarna tvingas bära munskydd och uppfylla sin personliga kvot av motion, allt kontrollerat genom ett inopererat chip. Kärlek och sexualitet tillåts bara om man har kompatibla immunsystem. Det är förbjudet inte följa "METODEN", för då straffas man för "metodfientliga aktiviteter".

Jo, på ett sätt är det hälsans paradis men sam­tidigt välfärdsstatens definitiva krasch under trycket av en totalhavererad sjukvård. Det hela övergått i en rigid hälsofascism, en välviljans diktatur om man är snäll. Framtidsbilden må vara överdriven men ändå lite tidstypisk för en ökande och gnagande osäkerhet.

Vi vet att ohälsa handlar om för stora mängder tobak, alkohol, ohälsosam mat/fetma och för lite fysisk aktivitet. Rent statistiskt lever människor som sköter sin hälsa 14 år längre än de med osunda levnadsvanor, enligt socialstyrelsen.

Enligt FN-organet WHO förebygger sunda levnadsvanor upp till 80 procent av alla kranskärlssjukdomar och stroke, samt 30 procent av all cancer. Eller som det galghumoristiskt kan heta... "En människa som inte eftersträvar hälsa blir inte sjuk. Hon är det redan".

Den knastertorra definitionen på överbeläggning är enligt socialstyrelsen: "En inskriven patient som vårdas på en vårdplats som inte uppfyller kraven på en disponibel vårdplats". Kvar blir korridorer och fladdrande skynken. Men än värre är att ha hamnat på fel avdelning om något akut fel uppstår.

Att ställa krav på individen har alltid varit jobbigt för alla som uppfostrats i kollektivismens folkhem. Men det är inte längre givet att människor som medvetet missbrukar sin hälsa ska kunna luta sig mot ett villkorslöst samhällsstöd.

Både läkar- och sjuksköterskekompisar i min egen bekantskapskrets kan frustrerat berätta om sin vanmakt inför ohälsans patienter som rullas in om och om igen, utan egentlig vilja att förändra sina liv.

Visst, rökande patienter kan vägras kärloperationer om de inte slutar innan. Och i Danmark har sjukpenningsperioden för överviktiga fått en bortre gräns. Men vi får säkert uppleva mer av sådana gränsdragningar.

Det är inte riskfritt att leva.

Dödligheten kommer alltid att vara hundraprocentig.

Men vi måste våga kritisera och ifrågasätta den ansvarslösa självdestruktiviteten som sprider sig. Det blir förödande för vården och dess personal med allt knappare resurser att om och om igen tvingas lappa ihop människor som vägrar "lägga om", ta ansvar förr sin egen hälsa och därmed sina egna liv.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!