Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hatet vilar ännu tungt över Malmö

Polisen bevakar Malmö synagoga i samband med minnesdagen över förintelsen. Foto: Christian Örnberg

I måndags utsågs SVT och DRs gemensamma tv-succé "Bron" till årets Malmöambassadör på den glittrande näringslivsgalan på det likaledes glittrande Malmö Live. Lite välvilligt går det kanske att tolka som en pik till beslutsfattarna i Stockholm: något av poängen med en bro är ju att den går att ta sig över, på tv likväl som i verkliga livet.

I stället blev det snarast ironiskt när den danske före detta huvudrollsinnehavaren Kim Bodnia ungefär samtidigt avslöjade för israelisk tv att en anledning till hans oväntade avhopp var den ökande antisemitismen i Malmö. Det är inte säkert som jude där, berättade han.

Redan dagen efter anklagade moderaterna i en debattartikel här i Kvällsposten Malmös kommunledning för att inte göra tillräckligt åt antisemitismen. De lokala socialdemokraterna replikerade att de minsann gör massor - det ska ju öppnas ett informationscenter! - och anklagar moderaterna för att göra partipolitik av problemen. Malmös judiska församling i sin tur betackade sig för att bli ett slagträ i debatten. Visst har Malmö sina problem, men det har Bodnias hemstad Köpenhamn också. Och resten av Europa.

Det är förstås helt sant. Över hela Europa är säkerhet och bevakning en allt tyngre post i de judiska församlingarnas budgetar. I Stockholm står tungt beväpnad polis på post utanför den judiska skolan. Inflyttningen till Israel ökar, ivrigt påhejad av delar av det israeliska etablissemanget som uppmanar de europeiska judarna att flytta "hem".

Det är lite mer än ett år sedan Charlie Hebdo-attacken i Paris, massakern på den franska satirtidningens redaktion. Dagen efter sköt en medhjälpare till gärningsmännen ihjäl en polis utanför en judisk skola, och dagen efter det attackerade samme man en judisk matvarubutik östra Paris. Fyra människor dödades och 15 hölls som gisslan.

Det är ganska precis ett år sedan terrordåden i Köpenhamn. Attacken mot Lars Wilks som följdes av en attack mot en samlingslokal i anslutning till Köpenhamns synagoga. Gärningsmannen dödade församlingsmedlemmen Dan Uzan som stod vakt utanför och skadade två poliser, men lyckades inte ta sig in i lokalen där en bat mitzvah, en judisk konfirmationshögtid, firades. Det förhindrade troligen ytterligare en massaker.


Det är tre månader sedan Parisattentaten, när terrorister attackerade nationalarenan Stade de France, restauranger, kaféer och Bataclanteatern, där ett amerikanskt hårdrocksband spelades. Bataclan, som sedan 40 år tillbaka och fram till september förra året ägts och drivits av två judiska bröder. Som i flera år hotats på grund av det.

I attentat efter attentat finns kopplingen där. De islamistiska extremisterna attackerar oss alla för allt det vi är, vår frihet och våra olikheter och vår glädje, och därutöver attackerar de våra judiska bröder och systrar för att de är just judar. För att de är födda in i en europeisk minoritet, ett minskande och oproportionerligt utsatt minoritet.

Terrordåd och säkerhet är stora, svåra problem. Problem för polisen och staten och internationella samarbeten. Men radikaliseringen, hatet, kommer någonstans ifrån. Och intoleransen, den bekämpas bäst lokalt. Inte minst i Malmö, staden som blivit snudd på synonym med antisemitism.


Även om problemen inte bara finns här så finns det här. Och det är fortfarande oacceptabelt.