I grunden handlar det om att skilja på frimarknadsförespråkare och företagsförespråkare. För företagen, menar Zingales, är ofta marknadens största fiende. Etablerade företag är mer intresserade av att skydda sin egen verksamhet och tillskansa sig fördelar än att kämpa för en fri marknad där andra har möjlighet att slåss om kunderna på samma villkor. Konkurrensen kommer att handla om vem som har bäst politiska kontakter, snarare än vem som producerar bäst och billigast produkter.
Han gör liknelsen med skyltarna i nationalparker om att inte mata djuren - frågar man djuren själva hade de säkert gärna plockat ner skyltarna, men risken är att de vänjer sig vid utfodringen och förlorar förmågan att själva leta mat. Precis samma sak gäller företagen, menar Zingales, och föreslår att alla parlament bör förses med skyltar om att inte mata företagarna. Provokativt, naturligtvis, men inte nödvändigtvis osant för det.
Dock kan det visa sig svårt att få gehör för tankarna i praktiken, menar Christian Bjørnskov vid Aarhus universitet som var inbjuden att kommentera ett av Zingales Sverigeframträdanden. För de som i så fall skulle ändra dagens system är de samma som tjänar på det - politikerna.
Problemet, i synnerhet i länder som Sverige och Danmark med låg korruption och hög tilltro till både makten och medmänniskorna, är inte nödvändigtvis illvilja - utan dumhet. Politiker är beroende av den information de får och den är ofta partisk, presenterad av den som har någonting att vinna på att tillhandahålla den. Dessutom underskattar våra folkvalda grovt komplexiteten i marknad och utveckling. Det är i princip omöjligt att förutse utvecklingen i en bransch, de ledande företagen i dag är inte nödvändigtvis de som kommer ha den bästa produkten i morgon.
Därför måste dåliga företag tillåtas dö ut, för att gynna utvecklingen, konsumenterna - och medborgarna.
Just därför, menar Zingales, bör en frimarknadsförespråkare också förespråka ett socialt skyddsnät. Inte bara för att det är moraliskt rätt, utan därför att det förhindrar företag på dekis att använda sina anställda som mänskliga sköldar. Han får medhåll från Bjørnskov, politiker vill skydda jobb - synliga jobb. Konsekvenserna för ekonomin och arbetsskapandet på lång sikt förmår de inte se, när de pumpar in skattepengar i döende företag och i slutändan mest gynnar företagsledningen på bekostnad av såväl skattebetalare som konkurrenter.
Alla tjänar på en fri marknad, men ingen tjänar stort - därför är sanna frimarknadsförespråkare så sällsynta. Och allmänheten, de som ändå har mest att tjäna på en långsiktigt vital ekonomi och en sann konkurrens om deras surt förvärvade slantar, de har den svagaste rösten i det politiska spelet.
Det är kanske ingen trösterik tanke, men förhoppningsvis en insikt som kan få den svenska högern att hitta tillbaka till ett principiellt försvar av den fria marknaden. En marknad för folket, snarare än storföretagen.
