Hela året har det varit en intensiv debatt om hot mot resandet över Öresund. Det har dels handlat om problem att upprätthålla integrerad tågtrafik över sundet, dels om att Danmark i konflikt med EU ökat gränskontrollerna. Det är bra med debatt om hoten mot mobiliteten.
Slaget om mobiliteten över sundet är dock inget nytt.
I dag är Öresundsbron en succé, men brobygget föregicks av 100 års politisk debatt; det genomfördes demonstrationer och till och med attentat mot projektet. Frågan om Öresundsbron ledde till slut fram till en regeringskris där miljöministern, Centerledaren Olof Johansson, avgick i protest.
Öresundsbron var dock inte första gången trafiken över Öresund påverkade rikspolitiken.
Före 1860 krävdes det inrikespass för varje resa inom Sverige. Inrikespasset användes för att hålla kontroll över spridandet av politiska illäror, spioneri eller anstiftande av uppror.
Inrikespasset var också ett sätt att kontrollera handeln under en tid då flödet mellan stad och landsbygd gav viktiga skatteintäkter.
Sist men inte minst viktigt utgjorde kontrollen av resandet en del av den då rådande tron på merkantilism, utbildad arbetskraft skulle stanna i landet.
Sverige var på inget sätt ensamt om att vilja kontrollera resandet på detta sätt och än i våra dagar utgör begränsning av rörelsefriheten ett viktigt verktyg för att upprätthålla diktaturer. Från 1820-talet och framåt restes dock allt starkare krav i Sverige på att avskaffa passtvånget, främst från handeln.
Det som till slut omöjliggjorde passtvånget var trafiken över Öresund. Kraftigt ökat resande med ångbåtar utmanade passtvånget. Till att börja med utfärdades tidsbegränsade passersedlar, men läget blev till slut omöjligt. 1860 upphävdes passkravet på förslag av finansminister Johan August Gripenstedt, både för inrikes och utrikes resor. Den nya tekniken, ångbåtarna över Öresund, tvingade fram en frihetsreform för alla svenskar. På samma sätt har sedan tåg, bil och flyg ökat vår frihet.
Historien lär oss att det pågår en ständig kamp mellan ny teknik som ökar mobiliteten och politiska ambitioner att begränsa densamma. Före första världskriget kunde vi resa snabbt mellan Europas huvudstäder med ånglok, men bland annat nationella elektrifieringssatsningar har begränsat tågtrafiken.
Med hänvisning till miljö ser vi nu politiska ambitioner att planera bort det fria resandet. Boende, arbetsplatser och service ska planeras för att undvika resor.
Politiska krav har ställts på att förbjuda delar av inrikesflyget och nya lokala miljökrav i olika europeiska städer, till exempel Stockholm, gör att den som reser med bil i förväg måste skaffa sig tillstånd för sin resa. Risken finns att elbolagen, med egna lösningar, begränsar elbilens rörelsefrihet på samma sätt som de gjorde med tågen. Här måste vi alla se upp och lära av tidigare misstag. Vi måste avvisa krav som begränsar vår mobilitet eftersom resandet har ett värde i sig.
Rörligheten river gränser och skapar möten mellan människor och kulturer, samt är en förutsättning för affärer. Det är smartare att ställa krav på att alla transportmedel ska minska utsläppen, men begränsar vi resandet blir det andra förluster. Öresundsbron är ett bra exempel på att nya kommunikationer ger ökad frihet utan att skada miljön.
Anders Ydstedt
Malmö, entreprenör och författare till bland annat Far och flyg - Hur resor förändrar världen