Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Debatt: Höjt a-kassetak blir dyrt

FAKTA

Debattera

i KvÄllsposten

Vi välkomnar politisk debatt, inte minst lokal och regional. Debattartiklar avsedda för sidan två sänds med e-post till ledare@kvp.se.

Artiklarna bör understiga 2 600 tecken inklusive mellanslag. Arvode ges normalt inte.

Redaktionen förbehåller sig möjligheten att korta och rätta insänt material.

Det förs i dag omfattande krav på att höja den högsta ersättningen i a-kassan. En sådan reform skulle bli dyr och urholka arbetslinjen. Om vi vill hjälpa de svagaste vore en bättre strategi att höja den lägsta ersättningen, samtidigt som fokus riktas mot jobbskapande reformer. Tryggheten kan också stärkas genom att ställa större krav på a-kassorna att hantera ärenden i tid.

En viktig samhällsutmaning är att skapa system där arbete konsekvent lönar sig mer än bidrag. Tidigare nådde Sverige inte upp till det målet. En rapport som Konjunkturinstitutet släppte år 2006 räknade på hur situationen såg ut för en medelinkomsttagare som försörjdes genom arbete eller via a-kassan. Det visade sig att belöningen för att faktiskt arbeta bara motsvarade 12 procent av arbetskostnaden. Och då har inte kostnaderna för resor till jobbet, för arbetskläder och för att äta lunch ute snarare än hemma räknats in.

I sammanhanget är det inte så konstigt att forskningen tydligt visar att nivåerna på de ersättningar som betalas ut påverkar drivkrafterna till arbete. Men problemet är inte bara att en mera generös a-kassa kan förväntas leda till minskad sysselsättning och ökat utanförskap. Det är också problematiskt att debatten fokuserat på att höja de högsta ersättningsnivåerna, som framförallt berör de medelinkomsttagare som slår i taket. Många inom denna grupp har redan tecknat kompletterande inkomstförsäkringar, som medför att de vid arbetslöshet får extra hög ersättning.

Varför måste staten ta över kostnaden för den extra försäkringen? Och hur hjälper det egentligen de svagaste?

Dagens system är långtifrån problemfritt. Många arbetslösa hänvisas till socialbidrag snarare än till a-kassa. En anledning är att grundbeloppet i a-kassan är så pass lågt att många måste komplettera den med socialbidrag. Detta är oroväckande, då socialbidraget har betydligt starkare inlåsningseffekter än a-kassan. Om vi höjde det lägsta beloppet i a-kassan skulle färre känna sig tvungna att komplettera ersättningen med socialbidrag. Det är långt bättre att höja golvet än taket.

Ett annat problem med a-kassan är att systemet inte fungerar tillförlitligt. När arbetslösheten stiger kan många kassor inte hantera de ärenden som dyker in. De som söker om hjälp kan tvingas vänta månad efter månad för att faktiskt få sin ansökan behandlad. Väntetiderna urholkar tryggheten, framför allt för de som inte har flera månadslöner i besparingar. En konstruktiv reform vore att införa en lagstiftning som innebär att a-kassorna automatiskt måste betala ut ersättningar till personer som väntat exempelvis en månad på beslut. Kostnaden för orimliga väntetider skulle då falla på kassorna, inte på de arbetslösa. Jobbskapande reformer, högre grundbelopp och regler för att korta ledtiderna skulle förbättra dagens system.

Det är en långt bättre väg jämfört med att genom höjning av de högsta ersättningarna minska drivkrafterna till arbete och skapa högre kostnader för skattebetalarna.

 

Nima Sanandaji

vd för tankesmadjan Captus

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!