Sommaren 2008 fick jag agera förband till Göran Persson vid Catellas näringslivskonferens i Båstad. Det var samtidigt som börsanalytikerna skrev att nu hade börsen fallit med 20 procent, att det var vad nedgångarna brukade stanna vid, och att det nu var dags att köpa, för uppgången skulle gå illa fort.
Då höll jag Båstadveckans tristaste föredrag (doku menterat i di.se:s arkiv). Under 1990-talskrisen ordnade vi ett seminarium om historia på Finans departementet. Vi lade kurvorna från några olika kriser ovanpå varandra: vad finns det för likheter i förloppen? Det gav en ganska tydlig bild. Om man får hejd på en finansiell störning inom någon eller ett par månader, så kan allt stanna av och återgå till det normala - Kuwait 1987, Ryssland 1998...
Men om man inte lyckas - och den kris vi fortfarande släpar oss igenom började redan sommaren 2007 - då följer det ena på det andra. Bankerna blir oroliga, stramar åt krediterna. Något år senare slår detta mot investeringarna, arbetslösheten ökar, konsumtionen bromsar in, och sysselsättningen faller ännu mer. Till slut värker krisen ut i kommunerna. När sysselsättningen minskar stagnerar skattebasen. Dessutom ökar kostnaderna för socialbidrag och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
På kvällen frågade jag middagsbordet vilket som hade varit det värsta året på 1990-talet. 1991! sade fastighetskungen, då slog Nyckelkraschen igenom. 1992, menade min dåtida Fi-kollega, kronförsvaret! Men tittar man i arbetslöshetsstatistiken var det 1994 - och socialbidragen toppade 1997-1998.
- Alltså är den äldsta konjunkturbedömningen den bästa, summerade jag. Efter de sju feta åren kommer de sju magra, stod det redan i Bibeln. Ska vändningen dröja till 2014??!!!
Då var det skämt, nu är vi nästan där. Den som tror på 2014 hör plötsligt till optimisterna.
I detta ska arbetsmarknadens parter inleda nya löneförhandlingar. Långa, låga avtal, säger den ena parten. Vi måste hålla köpkraften uppe, säger den andra.
Det är bara att hoppas att de resonerar klokare när de sätter sig ned och stänger dörren.
Under 1990-talskrisen pumpade staten ut köpkraft i befolkningen. Problemet var bara att människor sparade ännu mer. Ingen vågade lita på morgondagen. Statens finanser var ett svart hål, men ännu värre var varslen. Det var när Saab och Volvo varslade som botten gick ur hemmamarknaden. När grannar och kusiner miste jobbet stängde Svensson plånboken, och sysselsättningen rasade. Det är inte en halv procent mer eller mindre i avtalen som räddar köpkraften, oron för jobben spelar mycket större roll.
Facken i industrin skrev försonligt på DN Debatt häromdagen. Men talet på arbetsgivarhåll om långa och låga avtal är en provokation mot de motparter som försöker ta ansvar. Det låter som übersmarta förhandlares försök att sno ett par år av återhämtningen. Tvärtom: tilliten kräver att ägarna håller igen företagens bonusar och utdelningar. Och när konjunkturen vänder måste de löntagare som hållit igen kunna lita på att de får en rejäl del av uppsvinget.
Annars är sysselsättningen körd. Det blir dyrt för Sverige.
