Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Zlatanstatyn är den nya julbocken

Låt Zlatanstatyn vara i fred.
Foto: MATTIAS ERICSSON/STELLA PICTURES
Den gamla julbocken i Gävle.
Foto: MATS ÅSTRAND/TT / TT NYHETSBYRÅN
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.
Foto: NORA LOREK

De attacker som statyn av Zlatan Ibrahimovics staty utsätts för är ett angrepp på det offentliga utrymmet.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

Julbocken i Gävle har bränts ner 30 gånger sedan halmkreationen sattes upp för första gången sedan 1966. Ytterligare ett par gånger har den saboterats genom att bli sönderslagen eller påkörd av en bil, enligt Wikipedia.


Att sätta fyr på det stackars halmdjuret har blivit till en bisarr jultradition. Frågan är om det finns någon offentlig utsmyckning i Sverige som blivit utsatt för lika mycket förstörelse som Gävlebocken.


De hårt prövade Gävleborna tvingas dock genomlida en nagelbitande tillvaro blott en gång per år. I Malmö är den återkommande vandaliseringen mot Zlatanstatyn en kontinuerlig kulturterror, oavhängigt en särskild säsong eller högtid.


Lars Vilks, den skånska länsstyrelsens eviga nemesis, hade kallat det som nu sker mot Peter Lindes staty av Zlatan Ibrahimovic för en del av en pågående konstinstallation. Under söndagen upptäcktes att fotbollsspelarens avbild drabbats av samma öde som Tycho Brahe. Till skillnad från astronomen handlar den avsågade statyns näsa inte om en duell, utan om en arkebusering.


Statyns alltjämt föränderliga betydelse, med hack i ben, förolämpande graffitti och näsa på vift, har gjort att Zlatanstatyn blivit till mer än ännu en staty i det offentliga rummet. Enligt den Vilkska konstteorin har statyn blivit till ett interaktivt konstprojekt, medskapad av en del ytterst våldsamma konstkritiker.


Zlatanstatyns provocerande uppenbarelse fascinerar i det att konstverket i sig är okontroversiellt. Dess nya funktion som aggressionsterapeutisk totempåle fick den först efter att Ibrahimovic meddelade att han investerat i ett fotbollslag norr om Hallandsåsen. Att förgestalten laddat sin gyllene representant med en för vissa negativ betydelse har alltså inget med vare sig konstnären eller konstverket att göra. Som en slags malmöitisk piñata eller sportkulturell spottkopp har Zlatanstatyn blivit ett substitut, ett ställföreträdande ombud för kulturella analfabeter som hellre förstör än gör det som kanske mest av allt hade sårat estradören Ibrahimovic: Ryckt på axlarna.


Men samma dra åd hilvede-attityd som Zlatan Ibrahimovic länge hyllats för, den där malmöitiska urkraften där ”Nobody puts Zlatan in a corner”, har blivit svårsmält för de som plötsligt fått känna hur det känns när lejonets leende vänds åt ett annat håll.


Attackerna är, de småsinta bevekelsegrunderna till trots (det är bara fotboll!), ett sorgligt övergrepp på demokratin. Som konstverk är statyer inte enbart en omistlig del av yttrandefriheten, de är ett vittnesmål om den tid, den stad och den plats som konstverket formas i, avtäcks och placeras ut i. Övergreppen på Zlatanstatyn är dessutom ett sorgligt försvar för jantelagen: ”Du ska bara tro att du är någon så länge du gör som du förväntas göra.”


All vandalisering av offentlig konst är politisk till sin natur, alldeles oavsett om det funnits ett politiskt motiv. På så vis finns det ingen skillnad på brandattacker mot Nimis på Kullahalvön eller Zlatan-statyns avsågade näsa. Det offentliga utrymmet brutaliseras. 


Fotbollshuliganer och konstligister är samma skrot och korn.


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida