Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Varför vill vissa moderater ta död på alliansen?

Lars-Ingvar Ljungman (M), förbundsordförande Moderaterna i Skåne.Foto: STINA STJERNKVIST/TT
Carina Wutzler (M), kommunstyrelsens ordförande i Vellinge.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Christian Sonesson (M), politiker i Staffanstorp.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.Foto: NORA LOREK

Framstående moderater vill begrava alliansen. Det borgerliga samhällsprojektet är på väg att utsättas för ett historiskt svek.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

"Ropen skalla, Sverigedemokraterna åt alla!"

 

Moderaternas Skånebas Lars-Ingvar Ljungman är otålig. Han tror sig höra makten kalla. Ljungman är inte ensam. Även Vellinges starka kvinna Carina Wützler (M), Staffanstorps Christian Sonesson (M) och Kristianstads moderata oppositionsråd Peter Johansson vill se handling från sin partiledare Ulf Kristersson gällande regeringsfrågan. 

 

Frågan gäller Sverigedemokraterna. Till Sydsvenskan säger Johansson att "En M-KD-regering med stöd av SD ser jag inte som något problem". Och Sonesson, som kampanjat hårt i sin egen hemkommun med retorik mot flyktingar som varit omöjlig att åtskilja från SD-retorik, menar att: "Vi måste släppa beröringsskräcken mot SD."

 

De skånska M-topparna är inte heller ensamma om sin längtan att göra sig till demokratiskt åtlöje. I ett massivt SD-stöd från 324 M-företrädare, över hälften av de 609 tillfrågade, svaras det ja på Expressens webbenkätsfråga: "Tycker du att M ska ta makten med hjälp av SD-förhandlingar om det krävs?”

 

Ett politiskt förfall har nog aldrig illustrerats så tydligt. Trots ett nästintill rekorduselt val för Moderaterna på riksplan vill många moderater bota den väljarmässiga baksmällan med en cocktail av förhoppningar, ignorans och politiskt självskadebeteende. 

 

Det desperata kraxandet från den skånska slätten väcker ett antal frågor. Exempelvis:

Varför vill ledande moderater ta död på alliansen? 

Varför odlar man myten om en beröringsskräck?

Varför värderas sakfrågor före värderingar?

Varför vill man göra sig själv regeringsodugliga?

 

Den första frågan är kanske viktigast. Alliansen har varit ett historiskt frihetsprojekt. Det har också varit Moderaternas mest framgångsrika politiska konstruktion - någonsin. Utan en enad borgerlighet hade Moderaterna haft mycket svårt att aspirera på regeringsstyret. Alliansen har dock inte endast varit villkorad utifrån det moderata ledarskapet, utan även av det värde som de liberala falangerna via Centerpartiet och Liberalerna gett det. C och L har gett alliansen legitimitet. Givet partiernas tydliga ställningstagande mot SD är det därför oerhört förvånande att moderater vill riskera det borgerliga samhällsprojektet genom att söka stöd för Sverigedemokraterna. Det är lika kortsiktigt som det är oansvarigt. Vidare är det ett avståndstagande från den liberala samhällsmodellen, givet att SD utmålat liberalism som sin ideologiska huvudfiende.

 

Beröringsskräcken är ett slags SD-lingo, en populär myt som gärna odlas av sverigedemokrater och de som söker ursäktande argument för att söka stöd av ett parti som inte är mån om liberala grundvärderingar. Det dessa debattörer och politiker kallar för beröringsskräck är i själva verket principfasta ställningstaganden. Krig är inte fred och beröringsskräck är inget annat än ett semantiskt övergrepp.

 

SD-vurmarna gör gärna gällande att det finns enskilda frågor. Men även väggupp och förskolebyggnationer har ideologiska rötter. Samtliga partier som söker överge eller ignorera sina ideologiska grundvärderingar för att göra makt till sin största politiska fråga riskerar väljarmässigt förakt.

 

Det torde vara uppenbart för var och en att det saknas förutsättningar för ett gemensamt politiskt projekt mellan den samlade borgerligheten och SD. Ändå vill många moderater riskera förtroendet hos två av sina närmsta liberala samarbetspartners, för ett parti som man öppet säger att man inte ens vill samarbeta med, men gärna tar stöd av.

 

Den moderata desperationen är ett historiskt svek mot borgerligheten.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.