Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Varför äter inte Malmös fattiga barn bakelser?

Malmö stads nya lojalitetskontrakt är oaptitligt. Foto: SHUTTERSTOCK
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida. Foto: NORA LOREK

Tystnadskravet som avkrävs Malmös föräldrar är en demokratisk pinsamhet. Barn blir inte mindre fattiga eller hungriga för att deras föräldrar skriver på ett papper.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

Ursäkta, men har Liberalerna och Socialdemokraterna i Malmö totalt tappat all verklighetskontakt? 

 

Frågan är aktuell efter Sydsvenskans rapportering om att föräldrar till 30 000 elever i stadens grundskolor med sina signaturer avkrävs löften om att deras barn ska koma utvilade till skolan och inte ha kurrande magar då de sätter sig vid skolbänkarna.

 

Som om det inte vore nog med ett dokument som är totalt juridiskt verknings- och meningslöst avkrävs även ett slags lojalitetskrav mot stadens kommunala skolor. Föräldrar måste bland annat lova att ha ”ett positivt förhållningssätt till vår verksamhet”.

 

Dokumentet är ett hån mot de alldeles för många fattiga barnfamiljerna i Malmö som kämpar både med ören och brödsmulor – för att inte nämna klassresor.

 

Medan barnfattigdomen i Sverige förra hösten uppgavs minska, omnämns Malmö fortfarande som den svenska barnfattigdomens huvudstad. En föga imponerande jumboplacering där vart fjärde barn enligt Rädda Barnens Barnfattigdomsrapport från förra hösten tillhör en ekonomiskt utsatt grupp. Förvisso är siffrorna från 2016, men att vara sämst av 290 kommuner ger inte hopp för en dramatisk förändring på tre år. 

 

Den ekonomiska grymheten är inte minst geografiskt dramatisk: I näraliggande Lomma kommun räknas endast 2,6 av barnen som fattiga medan samma procentandel var 25,2 för Malmös minsta och mest utsatta.

 

Föräldraansvaret är onekligen en central del i alla familjer, men få, om inga, föräldrar kan trolla med knäna. När skafferiet är tomt finns det inget att vara positiv åt, kontrakt eller ej. Barn och deras föräldrar kommer varken bli mindre fattiga eller mer mätta av ett deras föräldrar avkrävs en signatur. För många barn är skolmaten det enda mål mat de får på hela dagen, eller i vart fall huvuddelen av dagens kost. 

 

Att skriva under ett kontrakt där föräldrar avkrävs ett ”le och håll tyst”-löfte är ett tarvligt försök att friskriva stadens kommunala skolor och politiska styre ansvaret för att skolorna och dess undervisning i sig ska vara tillräckligt bra för att få både barn och föräldrar att le av glädje – inte av plikt.

 

Kritik- och tystnadskravet som avkrävs Malmös föräldrar är en demokratisk pinsamhet. Att Liberalerna står bakom ett kollektivt lojalitetskontrakt gentemot en offentlig verksamhet de tidigare varit hårda kritiker mot kan inte tolkas på något annat sätt än att partiet gett upp hoppet om Malmös kommunala skolor.

 

Tilltaget påminner om armbandstramset som polisen presenterade för ett par somrar sedan med pepp-texten ”tafsa inte”. Som om armband skulle hindra sexuella övergrepp. Möjligen skulle en malmöitisk dito kunna vara ”hungra inte”.

 

Kritisera inte skolor, föräldrar, för då blir det kontraktsbrott! Smile, ungar, så löser sig resten! 

 

Liberalerna och Socialdemokraternas tondövhet om föräldraansvaret (vilka normalt fungerande föräldrar vill inte att deras barn inte ska gå till skolan med hunger i magen?) hade lika gärna kunnat ställas som en fråga: Varför äter inte Malmös fattiga och hungrande barn bara en bakelse eller två?

 

Bon appétit!

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!