Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Tack för 40 år av kamp mot byråkratin, Lars Vilks

Grattis, Nimis!Foto: CSABA BENE PERLENBERG
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.Foto: NORA LOREK

Provokationen Nimis fyller 40 år. Länsstyrelsen borde fira fyra årtionden av medborgerlig kamp för den konstnärliga friheten.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

OPINION. Lars Vilks kallar gärna Nimis på Kullabergs naturreservat för ett ”processverk”. De flesta besökare kallar det för en svettig och rolig utflykt. Alldeles oavsett om man ser Nimis som en konstnärlig eller friluftsmässig destination, är det alldeles uppenbart att Nimis är en i dagarna 40 år lång provokation och gåva till Skåne. 

 

Från Skälderviken och Kattegatts stormiga och oregerliga vatten spottas drivveden upp och blir utefter Vilks lynne och fantasi till en ständigt föränderlig konstruktion. Numera underhålls Nimis under skydd av statsfinansierade livvakter, en inte oironisk utveckling givet länsstyrelsens fortsatta batalj mot Lars Vilks.

 

Efter fyra årtionden av legala bråk, där Vilks använt hammare, spik och drivved för att driva länsstyrelsen i Skåne till vansinne i sitt försvar av en folkkär klätterställning som varit en av landets mest funktionella, folkhälsofrämjande konstverk, finns det ingenting som tyder på att Nimis förlorat i attraktionskraft. Tvärtom: Under söndagen kunde Kvällsposten på nyhetsplats rapportera om tusentals bilar på plats och besöksträngsel.

 

Klart är att Nimis inte kommer att finnas i all evighet. Vinden och vågorna kommer att kräva sitt, om inte länsstyrelsen tömmer en dunk över konstverket och tjänstemännen dansar in natten och evighetens frihet från bråkeristen Vilks den dag professorn inte längre finns för att försvara sitt arv. Kanske blir drivvedsverket precis som Berlinmuren: Att plocka med sig en bit hem blir ett sätt för var och en att förlänga upplevelsen, att föra det närmare sin vardag. Så blir historia till allmängods.

 

Under de senaste fyra årtiondena har det inte varit själva verket som varit Nimis och Lars Vilka främsta styrka. I stället har kraften återfunnits i och bestått av mytbildningen och berättelsen om träkonstruktionen. De otaliga turerna kring verket har varit lika delar underhållning som en pliktskyldig redovisning av den förutsägbara processen, varje reaktion ett erkännande av Nimis betydelse. Kreativiteten har i nästan varje ögonblick varit byråkratin övermäktig.

 

Sin största betydelse har Nimis dock hittat i sin politiska manifestation. Kampen mot byråkratin och det enögda regelrytteriet har varit nyttig och inspirerande för många medborgare som applåderat Lars Vilks kamp mot den stelbenta överheten. Inte minst i Sverige där byråkratin hindrat många livsdrömmar och passionsprojekt genom åren, har Vilks kamp vitaliserat och bevisat att den enskilda medborgaren i sanning är mäktigare än en hel apparat av tjänstemän och deras oförmåga att se Nimis för vad det är: En förunderlig källa till glädje, utforskning, nyfikenhet, jävlar anamma, fantasi, kreativitet och friluftsupplevelser. 

 

I dag har Lars Vilks och Nimis tiden emot sig. Inget varar för evigt. Fler bräder och spikar har använts, än vad som kommer att användas. Vi som haft förmånen att uppleva Nimis på plats de senaste fyra årtiondena bör tacka vår lyckliga stjärna att vi har fått vara en del av kampen för dess barnsliga och storartade existens.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida