Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida. Foto: NORA LOREKCsaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida. Foto: NORA LOREK
Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida. Foto: NORA LOREK
Polisen spärrade av ett stort område i efter attentatet i Malmö. Foto: Elvira Lagerström DyrssenPolisen spärrade av ett stort område i efter attentatet i Malmö. Foto: Elvira Lagerström Dyrssen
Polisen spärrade av ett stort område i efter attentatet i Malmö. Foto: Elvira Lagerström Dyrssen
Csaba Perlenberg

Staten har förlorat våldsmonopolet

Publicerad

Attacken mot polisen i Malmö kräver snabba och hårda svar - men inte på bekostnad av rättssäkerheten.

Krig och polis är två ord som i grunden aldrig borde användas i samma mening. Krigföring sker normalt sett mellan två eller fler stridande parter, mellan stater eller mellan nationer och beväpnade rörelser med politiska motiv. I Sverige är det Försvarsmakten som ansvarar för och övar för att i värsta fall vara redo att agera gentemot yttre fiender eller bedriva fredsinsatser i krigsliknande miljöer utomlands.

 

Polis sysslar inte med krigföring av den enkla anledningen att en statlig myndighet med våldsmonopol inte ska riskeras användas mot den egna befolkningen. Våldsmonopolet ska användas för att säkra det demokratiska rättssystemet och för att värna polisers eller allmänhetens säkerhet mot kriminella element. Gränsdragningen mellan ett lands ordningsmakt och ett lands militär ska i normala fall också vara mycket tydlig. 

 

Men vad göra när det i praktiken bedrivs terrorliknande urban krigföring mot inte bara rättsstatens infrastruktur, som mot Rättscentrum i Malmö för tre år sedan då en bomb detonerade, som vid sprängningen av entrén till Helsingborgs polisstation för två och en halv månad sedan, eller direkt mot en polisbil i form av någon typ av explosiv anordning som under fredagskvällen i Malmö, utan även direkt mot enskilda poliser och tjänstemän, som i Västerås i slutet mot oktober då ett 20-tal skott avlossades mot ett polisbefäls villafasad.

 

Det är ytterst tveksamt om det ens går att tala om ett exklusivt statligt våldsmonopol längre, i ett läge där kriminella element inte sällan har tyngre beväpning än polisen, där ordningspoliser normalt sett inte tillåts bära sina tjänstevapen under sin fritid trots att de och deras familjer bevisligen är direkta och individuella måltavlor, men där yrkeskriminella går omkring både med stridsutrustning i form av skottsäkra västar och skarpladdade vapen dygnet runt, och där polishus och polisbilar inte ses som fredade utan i stället som taktiska måltavlor.

 

I slutet av 1990-talet talades det i försvarspolitiska termer om en "strategisk time-out". Samma sak kan i praktiken sägas om ordningsmaktens möjligheter att hantera konsekvenserna av ett vildvuxet skuggsamhälle under den borgerliga regeringen. Att alliansen under hela åtta år försummade sitt ansvar för rättssamhällets förmåga att möta de framväxande hoten, där yrkeskriminella satt i system att få mängdrabatt på de brott som faktiskt åtalats och där en borgerlig paradgren, den om ordning och trygghet, sattes på undantag, har fått förödande konsekvenser. Användande av handgranater är exempelvis, trots en lagskärpning nyligen, inte ett vapenbrott.

 

Men att det bedrivs krigföringsliknande aktioner mot polisen innebär inte att det pågår ett krig, vare sig i Malmö eller i övriga delar av landet där kriminella stresstestar ordningsmakten och den undre världen genomför riktade eller slumpartade attacker mot polisen. Polisens verktygslåda måste bestå av skarpare lagföringsmässiga redskap, inte en eskalerande våldsapparat. De som nu, av förvisso förståeliga skäl, återigen kommer att ropa om hårdare tag mot brottsligheten är svaret skyldiga om hur rättssäkerheten ska garanteras och det demokratiska samhällets värdighet säkras. 

 

Våldsmonopolet måste återerövras, ett åtal i taget.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.

Relaterade ämnen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Kvällspostens startsida

Mest läst i dag