Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Staten har förlorat våldsmonopolet

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida. Foto: NORA LOREK
Polisen spärrade av ett stort område i efter attentatet i Malmö. Foto: Elvira Lagerström Dyrssen

Attacken mot polisen i Malmö kräver snabba och hårda svar - men inte på bekostnad av rättssäkerheten.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är oberoende liberal.

Krig och polis är två ord som i grunden aldrig borde användas i samma mening. Krigföring sker normalt sett mellan två eller fler stridande parter, mellan stater eller mellan nationer och beväpnade rörelser med politiska motiv. I Sverige är det Försvarsmakten som ansvarar för och övar för att i värsta fall vara redo att agera gentemot yttre fiender eller bedriva fredsinsatser i krigsliknande miljöer utomlands.

 

Polis sysslar inte med krigföring av den enkla anledningen att en statlig myndighet med våldsmonopol inte ska riskeras användas mot den egna befolkningen. Våldsmonopolet ska användas för att säkra det demokratiska rättssystemet och för att värna polisers eller allmänhetens säkerhet mot kriminella element. Gränsdragningen mellan ett lands ordningsmakt och ett lands militär ska i normala fall också vara mycket tydlig. 

 

Men vad göra när det i praktiken bedrivs terrorliknande urban krigföring mot inte bara rättsstatens infrastruktur, som mot Rättscentrum i Malmö för tre år sedan då en bomb detonerade, som vid sprängningen av entrén till Helsingborgs polisstation för två och en halv månad sedan, eller direkt mot en polisbil i form av någon typ av explosiv anordning som under fredagskvällen i Malmö, utan även direkt mot enskilda poliser och tjänstemän, som i Västerås i slutet mot oktober då ett 20-tal skott avlossades mot ett polisbefäls villafasad.

 

Det är ytterst tveksamt om det ens går att tala om ett exklusivt statligt våldsmonopol längre, i ett läge där kriminella element inte sällan har tyngre beväpning än polisen, där ordningspoliser normalt sett inte tillåts bära sina tjänstevapen under sin fritid trots att de och deras familjer bevisligen är direkta och individuella måltavlor, men där yrkeskriminella går omkring både med stridsutrustning i form av skottsäkra västar och skarpladdade vapen dygnet runt, och där polishus och polisbilar inte ses som fredade utan i stället som taktiska måltavlor.

 

I slutet av 1990-talet talades det i försvarspolitiska termer om en "strategisk time-out". Samma sak kan i praktiken sägas om ordningsmaktens möjligheter att hantera konsekvenserna av ett vildvuxet skuggsamhälle under den borgerliga regeringen. Att alliansen under hela åtta år försummade sitt ansvar för rättssamhällets förmåga att möta de framväxande hoten, där yrkeskriminella satt i system att få mängdrabatt på de brott som faktiskt åtalats och där en borgerlig paradgren, den om ordning och trygghet, sattes på undantag, har fått förödande konsekvenser. Användande av handgranater är exempelvis, trots en lagskärpning nyligen, inte ett vapenbrott.

 

Men att det bedrivs krigföringsliknande aktioner mot polisen innebär inte att det pågår ett krig, vare sig i Malmö eller i övriga delar av landet där kriminella stresstestar ordningsmakten och den undre världen genomför riktade eller slumpartade attacker mot polisen. Polisens verktygslåda måste bestå av skarpare lagföringsmässiga redskap, inte en eskalerande våldsapparat. De som nu, av förvisso förståeliga skäl, återigen kommer att ropa om hårdare tag mot brottsligheten är svaret skyldiga om hur rättssäkerheten ska garanteras och det demokratiska samhällets värdighet säkras. 

 

Våldsmonopolet måste återerövras, ett åtal i taget.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!