Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Regeringen struntar i det svarta proletariatet

Fler branscher än krog- och restaurangbranschen använder sig av svart arbetskraft som utnyttjas av skrupellösa arbetsgivare.
Foto: SHUTTERSTOCK
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.
Foto: NORA LOREK

Regeringen har inte lyft ett finger för att motverka den svarta ekonomin i Sverige. Arbetarepartiet bryr sig inte om de arbetare som utnyttjas i slavliknande förhållanden.

OPINION. Kvällspostens uppmärksammade rapportering om det svarta kroglivet kring Möllan i Malmö har varit återkommande skakande läsning. I praktiken handlar det om en arbetsmarknadsmässig slavmarknad, där utländska arbetare försatts i evighetsberoende av skrupelfria ägare som utnyttjat arbetskraft på de mest cyniska av sätt.

Reportern Johanna Karlsson kunde tidigare i år berätta flera omskakande berättelser om utsatta personer, bland annat om en ung kvinna som gifts bort som 14-åring och tvingats arbeta oavlönad i hela tio år på sin makes olika krogar i Malmö, och om en kock som när han inte arbetade långa skift levde och sov på en madrass i restaurangens källare på Möllan. Alltmedan restaurangens gäster njöt av mat och dryck utan en bitter eftersmak. 

Missförhållandena som pågått under lång tid visade en allt för välkänd men sällan politiskt prioriterad fråga att komma till bukt med. Den svarta ekonomin som underbygger en stor del av Malmös skuggsida har länge varit en grogrund för brottslighet, skumraskaffärer och vidriga arbetsförhållanden för Sveriges nya proletariat, en hårt utnyttjad underklass bestående av utländsk arbetskraft. 

Under åren har det knappast saknats insikt om problematiken, som 2017 när den dåvarande inrikesministern Anders Ygeman (S) påpekade att den svarta ekonomin i Malmö även krävde beteendeförändringar och ett större kundansvar från Malmöborna själva.

 – Att klippa sig för 50 kronor, ta taxi för 59 eller tvätta bilen för 99, det säger sig själv att det inte är vitt, sade han då till Kvällsposten.

Det var en välkommen påminnelse om individens och konsumentens ansvar för att det som är billigt för stunden, kan stå en själv och andra dyrt i det långa loppet. 

Men Ygemans upprördhet åsido, har det inte hänt särskilt mycket från regeringen för att motverka utnyttjandet av svart arbetskraft. I praktiken ingenting alls, som Riksrevisionen konstaterade under den gångna veckan då en granskning om ”Statens insatser mot exploatering av arbetskraft” damp ner som en arbetsmarknadspolitisk bomb.

För Socialdemokraterna är kritiken särdeles pikant. Trots socialdemokratins PR-mässiga fokusering på justa villkor på arbetsmarknaden, struntar S-regeringen och det så kallade arbetarepartiet fullständigt i de som är utanför gängse system, de mest utsatta arbetarna som utnyttjas grovt på arbetsmarknadens skuggsida.

Regeringen har, enkelt uttryckt, ”inte gett myndigheterna mandat och tydliga uppdrag för att motverka problemet”. Det handlar framför allt om utländsk arbetskraft som drabbas, och Riksrevisionen räknar upp flera olika sätt som människor råkar illa på: Arbete till oskäligt låg lön, mycket långa arbetsdagar, farlig arbetsmiljö eller dåliga boendeförhållanden.

Regeringens ointresse för att lösa arbetskraftsexploateringen har också lett till att Riksrevisionen nu kan konstatera att det är ett ”allvarligt och ökande samhällsproblem”. En del av problemet är dock att ingen myndighet exakt vet hur stort problemet är, eftersom: ”Ingen myndighet har överblick över vilka som drabbas av arbetskraftsexploatering och hur många de drabbade är”.

Frikortet för de svarta arbetsgivarna har också varit, och fortsätter att vara, en direkt subventionering av de svarta företagens konkurrenskraft. Om svarta företag inte behöver betala varken lön, sociala avgifter eller skatt och inte heller följer regler om återhämtning, ledighet eller semester riskerar vanliga, hederliga företag att slås ut på grund av osund konkurrens. Regeringen ger genom sitt ointresse för frågorna bättre villkor för svarta företag än vad vanliga, hårt slitande företagare har. 

Men det är inte bara regeringen som inte är på tårna: Polisen lämnar mycket att önska vad gäller att ta ärenden vidare. Riksrevisionen påpekar att ordningsmakten mycket sällan inleder ärenden om misstänkt exploatering vid sina inspektioner. Inte heller är det särskilt vanligt förekommande att arbetsgivare fälls för brotten människohandel eller människoexploatering, vilket Kvällsposten kunde ge exempel på i april då det rapporterades om att en förundersökning om misstänkt människohandel och tvångsarbete kring en krogägare i Malmö lades ner (8/4). Det illustreras vidare av faktumet att endast tre fällande domar om människohandel eller människoexploatering vid utnyttjande av arbetskraft har fallit de senaste femton åren. I snitt handlar det om en fällande dom vart femte år.

En inbyggd del av problematiken är att de som utnyttjas själva inte har intresse av eller ens möjlighet att larma om missförhållandena till svenska myndigheter. Dels saknas ofta kunskap om svenska villkor och rättigheter, dels kan språkliga begränsningar vara ett allvarligt hinder för att söka hjälp. I vissa fall kan det, som Kvällsposten gett exempel på, handla om komplexa beroendeförhållanden som äktenskap eller familjeförhållanden som gör det svårt att bryta. Illegal vistelse i Sverige är en annan faktor som gör att man inte vill riskera utvisning, trots att arbetsförhållandena kan vara ett helvete.

Det är dock ett stort misstag att begränsa upprördheten över hur människor utnyttjas till endast krogvärlden. Riksrevisionen pekar på en lång rad branscher där svart arbetskraft är mer vanligt förekommande än inom andra områden: Bygg, städ, hotell och restaurang, handel, skönhet, jord- och skogsbruk, transport, bilverkstad, service, bemanning och personlig assistans, samt vård och omsorg beskrivs som ”särskilt utsatta branscher”. Det ställer onekligen höga krav på oss alla som konsumenter då det är våra plånböcker som garanterar att det är fortsatt lönsamt att hålla människor i bojor bakom restaurangdisken, fjättrade vid städmoppar eller fastkedjade vid skiftnyckeln under våra bilar.

Dessutom gör vi oss själva en björntjänst om vi tror att det bara handlar om Malmö där svartarbetare och utländska arbetare utnyttjas. Problemet finns i hela Sverige där låga priser ger stora vinster för skrupellösa slavdrivare. 

Men, som Riksrevisionen konstaterar, är det alltid någon annan som betalar dyrt för din billiga klippning. Det är tydligt att brottsbekämpningen hädanefter måste gå genom arbetsmarknadspolitiken.


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida