Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Perlenberg: Varje namn är ett öde

"Har man sett Malmö, så har man sett världen", är lika klyschigt som det är sant, skriver Csaba Bene Parlenberg.Foto: Shutterstock

Magnus Gerttens dokumentär “Varje ansikte har ett namn” handlar även om dagens utmaningar.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

Malmö är Sveriges mest kosmopolitiska stad. Det är här världens kulturer möts, bryts och blandas. Staden är en mosaik av livsöden. "Har man sett Malmö, så har man sett världen", är lika klyschigt som det är sant. De senaste veckorna har talesättet fått ytterligare en dimension: Centralstationen har för många flyktingar och migranter varit den första ankomstplatsen i Sverige. Även för skåningarna har det varit en tankeväckande upplevelse. Bland morgonpendlarna som skyndar till eller från tågen finns människor, unga som gamla, som försöker plocka upp spillrorna av sina liv.

På SVT Play finns under ytterligare tre veckor Malmöregissören Magnus Gerttens starka dokumentärfilm "Varje ansikte har ett namn". Med utgångspunkt i ett par svartvita arkivfilmer från den 28:e april 1945 lyckas Gertten och hans filmteam identifiera och hitta några av de människor som anlände med båt till Malmö efter befrielsen från koncentrationslägren. Filmerna väcker minnen till liv. Vissa vill prata, andra vill glömma. Ord är makt och inte alla vill ge det förgångna kontroll över nuet.

"Det är som om vissa ansikten har fastnat i fasorna de har varit igenom, medan man i andra anar hopp om framtiden", säger Gertten i filmen.

Dokumentären använder historien för att berätta om nuet. Jämförelsen i filmen mellan dåtidens frigivna fångar i koncentrationslägren och klippbilderna från Sicilien, på de människor som i dag kommer över Medelhavet i skrangliga båtar eller jollar haltar dock betänkligt – illustrerat så väl av vice statsminister Åsa Romsons famösa uttalande där hon benämnde EU:s yttre gränser och Medelhavet som ett nutida Auschwitz. Men i grunden är det ankomsten till något annat, till något nytt, som är den gemensamma nämnaren mellan då och nu. Ögonblicket av hopp på en ny strand, en ny perrong.

"Varje ansikte har ett namn" hjälper oss att komma ihåg behovet av det långa perspektivets tålamod. Magnus Gerttens möten med de som ankom till hamnen i Malmö i april 1945 gör också att vi bättre förstår vår samtid, och påminner oss om att det även i dag, bland den stora flyktingströmmens numerär finns ansikten, öden, människor med namn.

Den tidsdistans som filmen ger, där vi får träffa människorna i arkivfilmerna 70 år senare, gör att vi påminns om att det finns en morgondag, bortom de mycket reella utmaningar vårt samhälle i dag står inför med bostadsbrist och oplanerade kostnader. Vissa stannar. Andra åker vidare. De blir våra grannar, våra kolleger, våra barns skolkamrater. De blir våra vänner, våra livspartners.

I filmen frågar sig Magnus Gertten vilka dessa människor var, de som flytt fasorna. Morgondagens integration är beroende av att vi gör större insatser än bara betalar notan, vilket är den enkla biten. Låt det inte gå 70 år innan vi ställer den frågan.