Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Parlamentariska karuseller skapar åksjuka

I Hässleholm har alliansen bestående av Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna tagit makten med stöd av Sverigedemokraterna. Ett stöd de tackade för genom att själva rösta på SD:s kandidater.

Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna i Hässleholm röstade under måndagskvällen aktivt för att sverigedemokraterna Patrik Jönsson och Ulf Erlandsson skulle bli valda som vice ordförande i fullmäktige och kommunstyrelsen. Så blev också fallet. Det var priset för att Pär Palmgren (M) skulle bli vald till kommunstyrelsens ordförande efter avgående Lena Wallentheim (S).

Detta trots att samtliga borgerliga moderpartier på riksplan sagt nej till aktivt samarbete med SD - om än urholkat av Moderaternas partiledare Anna Kinberg Batra som infamöst öppnat upp för "samtal". Samtidigt har hon och vice partiordföranden Peter Danielsson (M) förbjudit sina partikamrater att ha både samtal och samarbete med SD inom lokalpolitiken. Det är dock svårt att tvinga tillbaka anden i vikingakruset. 


Situationen i Hässleholm har varit kaotisk sedan i höstas. Då röstade Sverigedemokraterna och det lokala partiet Folkets Väl på den lokala Alliansens budget. I och med att Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraternas budget därmed fick 31 mandat mot det rödgröna styrets 30 mandat, föll det socialdemokratiskt ledda styret.


Anna Kinberg Batra röt dock till och förbjöd Pär Palmgren att ingå aktivt samarbete med Sverigedemokraterna - detta innan hon själv öppnade upp för "samtal" med SD i riksdagens utskott. Detta samarbete har nu rent tekniskt sett kringgåtts i och med att Alliansen och SD hävdar att Hässleholmspolitiken även framöver består av tre block: Det största, rödgröna (med 30 mandat), den numera styrande minoritetsalliansen (med 15) och så SD med sina 14 mandat samt Folkets Väl med sina två mandat.


Nu tar ett svagt alliansstyre över Hässleholm. Med endast 15 mandat möter de en ilsken och stridslysten rödgrön opposition med dubbelt så många mandat, och ett SD som med sina 14 mandat framöver inte kommer att tveka för att använda sin nyfunna makt. Socialdemokraterna menar att det är bluff och båg att alliansen är ett block och SD ett annat. Samtidigt bör det betonas: Det är enkom alliansens budget som röstats igenom. Hur SD kommer att bete sig framöver är mycket oklart. Att utan gentjänst lydigt rösta igenom alliansens nästa budget är föga troligt. Om det sedan sker inofficiellt eller officiellt beror på vilka krav SD har.


Hässleholmsdilemmat, där Alliansen inte kan ta ansvar för att Sverigedemokraterna röstat på deras budget, är en politisk miniatyrspelplan av rikspolitiken. Till skillnad från riksplan har Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna inte avstått från att lägga en gemensam budget. Samtidigt har Alliansen aktivt bestämt sig för att rösta fram SD till centrala vice ordförandeposter. Det hade man rimligtvis inte behövt göra. Det betyder att de gångerna Pär Palmgren (M) inte är tillgänglig för att leda kommunstyrelsens sammanträden, kommer Hässleholms kommunstyrelse att ledas av en sverigedemokrat.


Dessa situationer kommer bli framöver att bli allt mer vanliga. Redan under innevarande mandatperiod har flera lokala, kommunala styren i Sverige fallit tack vare Sverigedemokraternas agerande. I Alingsås hände samma sak före jul. I Gävle, året innan. Det skapar instabila styren som inte nödvändigtvis är för medborgarnas bästa, alldeles oavsett vilka politiska majoriteter eller minoriteter som styr. En svensk kommun är något av en Atlantångare, och sådana vänds inte som bekant på en femöring. Att ge motstridiga besked genom helt olika satsningar och områdesfokuseringar kan leda till stora kostnader för kommuninvånarna, eftersom många satsningar är flerstegsraketer. 


Det finns en anledning till att de politiska mandatperioderna är fyra år. Politiska styren måste ha en rimlig chans att påverka och genomdriva den politik som väljarna röstat fram. I ett splittrat parlamentariskt läge med ett eller flera populistiska partier kan mandatperioderna i grunden undergrävas, där maktskiften och budgetbyten kan inträffa vartannat eller till och med varje år. Det skapar osunda kommuner, vars verksamheter i flera fall har myndighetsansvar. Att ha en borgerlig budget ett år, en rödgrön budget nästa, bara för att byta det tredje och åter igen det fjärde året, leder till stagnerad förmåga att styra och utveckla. Det är tillräckligt illa på kommunal nivå. På regeringsnivå blir samma hattande ett grundläggande hot mot rikets grundläggande funktioner.


Att påverka och försämra parlamentarismens handlingskraft är ett populistpartis främsta målsättning. I sådana miljöer skapas missnöje, besvikelse, oro och desillusionering. Som gjort för ett parti med "auktoritära rötter" att peka med hela handen och erbjuda de "starka och enkla" och ytterst farliga lösningarna. Som att skylla demokratins problem på minoritetsgrupper, exempelvis.


Väljarna har en rätt att förvänta sig att kommuner inte blir till bananrepubliker, där styren faller och reser sig beroende på Sverigedemokraternas dagshumör. Att Liberalerna, Moderaterna och Kristdemokraterna i Hässleholm har försatt sig själva i en svettig politisk sits är självförvållat. Att de försatt Hässleholms medborgare i en demokratisk karusell kan däremot ge samtliga inblandade parter åksjuka.


Den parlamentariska situationen i Hässleholm riskerar blott bli en uppkräkt smakbit av vad som komma skall efter valet 2018.