Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Moderaterna är de nya maktsossarna

Christian Sonesson (M), kommunstyrelseordförande i Staffanstorp.Foto: CHRISTIAN ÖRNBERG
Csaba Bene Perlenberg, fristånde kolumnist på Kvällspostens ledarsida.Foto: NORA LOREK

Glöm det nya arbetarepartiet. Moderaterna är det nya sossepartiet.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

"Socialdemokraterna är ett idéparti med två idéer. Att ta makten och att behålla den."

 

Det fyndiga och inte helt träfflösa citatet brukar tillskrivas författaren Vilhelm Moberg. Beskrivningen av socialdemokratins ideologiska egenintresse har alltsedan 1950-talet varit ständigt aktuellt, ständigt elakt och alltjämt sorgligt i all sin självuppfyllande nedrighet. Upprepandet har bidragit till acceptans och blivit till en del av den kulturella mytbildningen kring arbetarrörelsen.

 

Men möjligen har tiden hunnit ikapp även denna truism. Medan Socialdemokraterna, om de senaste månadernas opinionsundersökningar håller i sig och blir till valresultat, är på väg att tappa relevans för Mobergs anklagelse, har ett annat parti tagit upp den betungande maktmanteln. Moderaterna är fullt upptagna med att bestämma sig för om de försöker vira in sig i den likt en snuttefilt eller hitta sin väg ur dess klaustrofobiska mörker. 

 

Egentligen är det fullt naturligt att Moderaterna skulle hamna där förr eller senare. Under Fredrik Reinfeldts tid började Moderaterna beskriva sig själva som ”det nya arbetarpartiet”, vilket givetvis gjorde Socialdemokraterna lika rosenrasande som perplexa. Men det är först nu, i opposition under den rödgröna regeringen, som Moderaterna verkligen är på väg att steget fullt ut. Att ha fått känna på maktens sötma under de två mandatperioder som ledande moderater och högerdebattörer numera tävlar i att distansera sig från med störst avsmak, har samtidigt gjort många moderater smaklösa. 

 

Ta tillbaka makten. Behåll den. 

 

Men maktens matematik är brutal. Det tidigare parlamentariska underlaget har blivit till kvicksand. Därför har Moderaterna sett sig nödgade att blicka högerut och bortom allianspartierna för att kunna göra verklighet av sina två bärande idéer, till låns från socialdemokratin. 

 

I skånska Staffanstorp har Moderaternas starke man Christian Sonesson tagit bladet från munnen. Hans idé är både tvåfaldig och enfaldig: "Där finns likheter i deras politik som gör att jag inte vill stänga dörren" sade den moderata kommunstyrelsenordföranden till Sydsvenskan tidigare i veckan om tanken på att samarbeta med SD. Ungefär samtidigt gav partiets gruppledare i riksdagen Tobias Billström (M) en rejäl bredsida till SD i en debattartikel i Aftonbladet. Billström menade att SD är ett parti "utan grundläggande värderingar". 

 

Analysen är helt felaktig. SD har djupt rotade värderingar, varav den mest allvarliga är föreställningen om en "nedärvd essens" hos människor från andra länder. Det är det närmaste rasbiologi vi kommer denna sidan av 1990-talet. Däremot är partiet principlöst, då den parlamentariska idén hos SD är att skapa kaos både åt höger och vänster. Som Tobias Billström mycket riktigt påpekar, bevisar SD hur oseriösa de är när de svajar mellan utspel om att antingen stödja Stefan Löfven (S) eller Ulf Kristersson (M) som regeringschef.

 

Nu är Sonesson knappast först med den självspäkning det innebär att göra sig beroende av SD. I Hässleholm erfor Moderaterna för ett år sedan snabbt vilket kaos som kan uppstå när borgerligheten gör sig beroende av SD. I Malmö har Malmömoderaternas Torbjörn Tegnhammar öppnat upp för att samtala med SD i "enskilda frågor" samt att ta passivt stöd av partiet för att få till ett maktskifte. Samtidigt står SD-stol efter SD-stol tom ute i landets fullmäktigesalar efter uteslutningar, bråk eller avhopp. Eller än värre: I stället för SD-representanter sitter det partilösa vildar som inte går att avlägsna och som inte representerar någon annan än sig själv. Väljarnas röster är både bortkastade och svikna. Knappast en trygg parlamentarisk famn att luta sig mot.

 

Men för Christian Sonesson i Staffanstorp betyder vare sig de tvivelaktiga sverigedemokratiska värderingarna eller den sverigedemokratiska principlösheten någonting. Sverigedemokraternas blotta existens är på väg att göra Moderaterna till de nya maktsossarna. Det enda som betyder något är att erövra makten och behålla den.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida