Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Med SD:s politik blir Österlen en stor gruva

Vurmandet för gruvnäringens möjligheter att inkräkta på skåningars marker är rejält tondövt från SD:s håll.
Foto: ANDREAS HILLERGREN/TT
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.
Foto: NORA LOREK

Sverigedemokraterna vill ge gruvnäringen större makt, på enskilda markägares bekostnad. Med SD:s politik skulle Österlen bli en schweizerost med borrhål.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

OPINION. Gruvnäringen är oerhört viktig för Sverige. Värdekedjan är omfattande och inkluderar långt mer än endast brytningen av malm och andra bergarter och mineraler. Inte minst teknikmässigt driver gruvnäringen utvecklingen framåt med automatisering och större säkerhet samt ökad klimatnytta. Exportmässigt är näringen även en viktig grund för den svenska industrin. För att inte nämna att den binder ihop världen: Svenska teknikbolag som tillhandahåller basplattformar för den svenska grundindustrin har en stor kundbas i exempelvis Australien. Det betyder dock inte att jakten på mineraler är lämplig i andra delar av landet än där det finns en kulturhistorisk folklig acceptans för den.

Som i sydöstra Skåne, exempelvis, där ett australiskt-brittiskt bolag under de senaste åren skapat mycket stress och ångest bland skåningar och markägare i sin strävan att bryta vanadin i den skånska myllan. Vanadin är en superingrediens för den typ av omladdningsbara batterier som redan används i mobilbatterier och som det kommer finnas en enormt ökande efterfrågan på i takt med att fordons- och flygindustrin elektrifieras i allt större grad. 

Det skånska motståndet och den skeptiska inställningen grundar sig inte i motståndet mot vikten av att kunna öka brytningen av just vanadin. I stället handlar det om den bisarra svenska minerallagen som gör hus- och markägare i princip rättslösa. Svenska Bergstaten, som beslutar i frågor om tillstånd för prospektering och gruvor i Sverige och hanterar tillstånd för undersökning och bearbetning av mineralfyndigheter, har ett mandat som efter diverse formalia ger såväl svenska som internationella gruvbolag rätten att prospektera på i stort sett vilken privat mark som helst, oavsett tomtägarens inställning. Att ge enskilda företag carte blanche över den svenska äganderätten är anmärkningsvärt. 

På Österlen har maktlösheten inför bolagens mycket långtgående rättigheter väckt vrede långt bortom endast boende och likasinnande. Flera partier i flera kommuner har protesterat mot den rådande ordningen. Men alla partier lyssnar inte på det örat. 

Sverigedemokraterna går i rakt motsatt riktning och vill i stället öka gruvbolagens möjligheter att tränga sig på. På branschmediet metallerochgruvor.se ger riksdagsledamoten tillika ordföranden för SD i Gällivare sin syn på gruvnäringen och att det ”måste” öppnas för brytning på fler platser än endast i norr:

 – I norra Sverige finns de stora gruvorna och här finns en stor historisk acceptans för malmindustrin och att bo i bruksorter. Men i takt med att nya mineraler efterfrågas måste det ske brytning på andra platser i Sverige också. Det kan vara kortare tid, mindre brytning och mindre påverkan än i våra stora gruvor. Men, vi kan ju inte göra detta utan att det sker ansvarsfullt för att få acceptans från samhällen i närheten. Marker och områden måste återställas efteråt, säger Eric Palmqvist.

Och mycket riktigt. SD arbetar via Palmqvist hårt för att förändra både miljöbalken och för att öka gruvbolagens makt. I riksdagen har han motionerat om att införa en ”Mineralpolitik för en stark gruvnäring”. Bland annat vill partiet ändra mineralersättningen, för att minska protesterna från exempelvis skåningar genom att höja från 0,02 procent till 5 procent av värdet. I en motion om att ändra miljöbalken syns det tydligt vilkas ärenden SD går: ”Det finns i dag exempel på gruvbolag som har väntat i över sju år på besked om så kallad bearbetningskoncession. Det slutar emellertid inte där då även en beviljad bearbetningskoncession följs av ytterligare tillståndsprövningar, som kan ta ytterligare flera år i anspråk, innan en gruva kan etableras”, skriver Palmqvist.

Vurmandet för gruvnäringens möjligheter att snabbare och utan trassel komma åt det som finns under skåningars mark är rejält tondövt från SD:s håll. 

Gruvnäringen ska givetvis ha rimliga villkor att arbeta utefter. Men att utlämna skånska markägare till internationella gruvbolag, alldeles oavsett hur mycket mineralersättningen höjs till, är inte särskilt Skånevänligt av Sverigevännerna.


Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.