Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Malmös ljudjingel ett tondövt rop på hjälp

Malmö Stadsbibliotek.Foto: SANNA DOLCK/KVP
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.Foto: NORA LOREK

Malmös kommunikationsavdelning borde ha förstått vilken dålig kommunikation det är att ödsla pengar på tramsprojekt i Sveriges mest bidragsberoende kommun.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

Ett plask i en bassäng. En skridsko som bryter mot isytan. Tystnaden från Malmö Stadsbilioteks stora läsesal. Ljuden från Malmö Stads uppmärksammade ljudjingel, i syfte att skapa en unik ljudidentitet för staden vid porten till kontinenten må vara äkta Malmöljud, men det är ekot av den kommunala tondövheten som hörs mest och högst.

 

Att ljuden dessutom dränks i en technoliknande melodi som hade kunnat passa som ledmotiv i en anonym nordic noir-deckare på Netflix gör att slöseriet känns än mer akut.

 

För många är dessutom Malmö-ljuden helt andra. Trivselljud från en aktiv och attraktiv stad är bara en del av ljudkulissen. Ekot mellan husväggar av skottlossning. Fönster som skakar av detonationer och glasskross som låter som trampad, nyfallen snö. Blåljusens hemsökande varning om fara för lem och liv. Polishelikopterns hovrande över tak och hem som stör nattsömn och ro. 

 

Ljudjingeln är inget politiskt beställningsverk. I stället är det stadens kommunikationsavdelning som beställt verket från en kommunikationsbyrå till en kostnad av nära nog en halv miljon kronor. Det hävdas att kostnaden i själva verket kommer att spara kommunen pengar under de kommande åren då jingeln kommer att kunna användas i olika sammanhang i stället för att leta fram ljud till olika projekt eller betala för licenser. Det återstår givetvis att se hur det blir med den saken.

 

Ingen annan kommun har en egen ljudidentitet. Nog för att det ska finnas utrymme för kreativitet och nya infallsvinklar även inom offentlig sektor, men att hänge sig åt ett frivolöst användande av kommunens pengar är tondövt.

 

En del av problemet handlar om den kommunala självbilden av Malmös ekonomi. Officiellt sett gjorde faktiskt Malmö Stad ett plusresultat så sent som 2018: 921 miljoner kronor plus, hela 621 miljoner kronor bättre än vad staden budgeterat för. Bakom den så kallade ”budgetavvikelsen” fanns bland annat exploaterings- och realisationsvinster. Kommunens avyttringar av mark och fastigheter har varit en lönsam affär, men föga långsiktigt eller hållbart. 

 

Samtidigt är det välkänd materia att Malmö är den enskilt största mottagaren i det kommunalekonomiska utjämningssystemet. Under 2020 får Malmö en injektion på hela 5,7 miljarder kronor eller 16 700 kronor per invånare. Ingen annan kommun får lika mycket. 

 

I Malmö är glaset således både halvfullt och halvtomt. Men helt fullt, det är det aldrig. 

 

Tjänstemän och avdelningar agerar sig utifrån de ramar de får. Om de agerar utifrån en officiellt dopad bild av att Malmö Stads finanser är sunda, kommer de heller inte att agera med omdöme om skattemedel som i realiteten inte finns. Det politiska styret saknar i dag incitament för att minska på bidragsberoendet, vilket också syns i brist på tydligt budskap till den kommunala organisationen att agera med omdöme och återhållsamhet. 

 

Att det är just kommunikationsavdelningen som agerar omdömeslöst är extra allvarligt: Om det är någon kommunal avdelning som borde ha förståelse för hur olika satsningar kommer att tolkas, borde det givetvis vara avdelningen som sysslar med just kommunikation inom Malmö Stad. 

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.