Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Malmö behöver ett språksprång

Förskolan i Malmö har en lång resa framför sig.Foto: COLOURBOX
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.Foto: NORA LOREK

När inte ens förskolepersonalen bemästrar det svenska språket, är det en brant uppförsbacke för att höja språknivån på de barn som inte har svenska som modersmål.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

Med 17 000 barn i 210 förskolor är Malmös förskoleförvaltning Sveriges näst största förskoleaktör. Tyvärr är förskoleverksamheten i Malmö långt ifrån ens den näst bästa i landet.

 

Problemen är många - och akuta. Tyvärr verkar det som att stadens förskoleförvaltning redan har gett upp, att döma av en lägesrapport över 2019 som ska presenteras på den ansvariga nämndens sammanträde under onsdagen.

 

I stället för lösningar på bemanningsproblemen, som inte är unika för just Malmö, erbjuds undanflykter och nyspråks-mumbo-jumbo i ett försök att sminka grisen. 

 

Endast 29 procent av den pedagogiska personalen är förskolelärare (medeltalet för svenska kommuner är 43 procent) och endast 56 procent av barnskötarna har vad förskoleförvaltningen kallar för ”formell utbildning”. 

 

Ett annat sätt att uttrycka sig, rent formellt, är att benämna det för vad det är: Behörig utbildning. Även om den behöriga andelen har ökat i jämförelse med de två senaste åren har andelen förskolelärare sjunkit de senaste åren.

 

I lägesbeskrivningen gör förskoleförvaltningen en hårresande värdering: ”Synen på kompetens bör inte begränsas till att enbart se till förekomsten av formell kompetens”. 

 

Det är givetvis en tacksam skönmålning av förvaltningens oförmåga att rekrytera behörig personal. Samtidigt är det en direkt förolämpning mot de medarbetare som faktiskt har utbildat sig och som inte ser sin yrkesgärning som ett tillfälligt vikariat eller en plats att arbeta på i väntan på något annat. 

 

Självklart har formell kompetens betydelse - och måste ha betydelse - om syftet är att bedriva pedagogisk verksamhet för barn. Om inte, så bör förskoleförvaltningen byta namn till barnvaktarförvaltningen.

 

Nedvärderingen av sin behöriga personal är också en nedvärdering av barns rätt till behörig personal.

 

Det finns även rent konkreta problem som allvarligt påverkar förskolebarnens möjligheter till en optimal förskoletid: Standarden på lokaler och utemiljöer varierar kraftigt mellan olika enheter, utbildningsnivå och kompetens hos medarbetarna likaså.

 

Men störst problem för likvärdigheten är språket. Malmös förskoleförvaltning konstaterar, som om det vore den mest naturliga saken i världen, att förskolorna har ”olika förutsättningar att erbjuda barnen en språklig stimulans som en följd av medarbetarnas varierande språkkunskaper”. Det är faktiskt så illa att vissa förskolor enligt lägesrapporten rapporterar att vissa barn bara möter det svenska språket på förskolan - och då är uppförsbacken redan stor gällande personalens språkkompetens.

 

Skolverkets uppgifter från 2018 visar den enorma pedagogiska utmaning som förskolan i Malmö har: Drygt hälften (49,3 procent) av de inskrivna barnen i förskoleklasser hade förra året ett annat modersmål än svenska. Det är vida över och bortom riksgenomsnittet på 26,5 procent.

 

I en miljö där varken barn eller anställda, behöriga eller ej, inte har svenska som sitt huvudsakliga språk, är barnens möjligheter till språkutveckling kraftigt hämmad. Om inte ens de vuxna som ska hjälpa barnen att tala bättre svenska förmår att förstå eller uttrycka sig på korrekt svenska, blir det mycket svårt, om inte nära nog omöjligt, att korrigera barns språkutveckling. 

 

Språk är inte bara makt. Det är ett socialt kapital, en kulturell markör och en frihet. För barnen är det dessutom en absolut rättighet. Det språkliga utanförskapet är således inte bara en socioekonomisk fråga - i Malmös förskolor är det ett institutionellt tillkortakommande.

 

Ett redskap som kommunen har i sin arsenal för att utjämna de sociala orättvisorna, som givetvis påverkar de språkliga förutsättningarna, är den så kallade resursfördelningsmodellen. De som har det sämre ställt ska få en större riktad peng, sägs det. Men i Malmö är andelen som är viktad för detta ändamål i praktiken felräkningspengar: Endast 4 procent av anslagen till kommunala och fristående förskolor utgörs av den så kallade strukturersättningen. 

 

I en stad med Malmös allvarliga och omfattande socioekonomiska ojämlikhet är det en provocerande låg andel. Därför är det heller inte konstigt att förskoleförvaltningen inte har en susning om den överhuvudtaget gör någon nytta. Förvaltningen har tidigare konstaterat (läs: erkänt) att ”dess träffsäkerhet är svårbedömd”.

 

Och i år menar förskoleförvaltningen att: ”Eftersom resursfördelningsmodellen har potential att verka utjämnande kan det därför finnas anledning att justera modellen för att den bättre ska uppfylla sitt syfte.

 

Det är inget annat än byråkratisk rotvälska, som bör läsas: ”Vi vet inte om det fungerar, så därför är det kanske bättre att prova något annat.

 

Och om det inte var illa nog: De förskolor i Malmö som har högst strukturersättning har enligt förvaltningen generellt sett lägst andel förskolelärare. Det vill säga: En högre ersättningsnivå för utsatta elever leder inte till att de får bäst förutsättningar att vända livsskutan. Bevisligen är det precis tvärtom.

 

Om Malmö inte förmår att höja det svenska språkets status med ett stadsövergripande språksprång, är framtiden allt annat än rosenkindad.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.