Csaba Perlenberg
Politik är sällan rättvist. Demokrati är det desto oftare. När de danska rösterna räknats och kampen om Christiansborg avklarats vid denna tidnings pressläggning stod det klart att regeringsskiftet på andra sidan sundet är ett ofrånkomligt faktum.
Från en borgerlig trepartiregering med starkt beroende av Dansk Folkeparti – till, ja, vad?
Oavsett hur regeringsbildningen slutligen kommer att se ut, gav danskarna ett tydligt önskemål framåt: Det röda blocket blev mandatmässigt större än det blå.
Valresultatet torde inte komma som en överraskning – inte ens efter att Venstre gjorde en överraskande stark insats i det danska EU-valet för lite över en vecka sedan.
I sluttampen av valkampen trodde inte ens Lars Lökke Rasmussen, Danmarks avgående statsmininister och ”partiformand” för Venstre, på en seger för sin egen regering. I stället drog han en lans för en ansvarstagande, bred blocköverskridande regering och anmälde i praktiken intresse för att fortsätta som statsråd i ett rödblått S-V-styre. Mette Frederiksens hånskratt hördes hela vägen genom förbi Pepparholmen, genom Öresundstunneln, vidare över bron och in på den svenska sidan vid brofästet i Lernacken.
Det var ett frieri som fick danska Ekstra Bladets ledarsida att håna Rasmussen för skamlösheten att helt plötsligt vilja bryta bröd med sin politiska motståndare efter att ha tillbringat hela valrörelsen med att hota med konsekvenserna av Socialdemokraternas ekonomiska politik: ”Han kommer inte med förslaget för landets skull, för Danmarks eller danskarnas skull. Han kommer med det för sin egen skull, för den möjlighet det ger honom och inte nationen. Det är så att säga en omvänd Kennedy. Lars Lökke Rasmussen säger härmed: ”Fråga inte, vad jag kan göra för mitt land, men vad mitt land kan göra för mig.”
För Lars Lökke Rasmussen var valresultatet en bitter Pyrrhusseger: Venstre visade sig göra ett kanonval och ökar med 3,9 procent från 2015 års valresultat men ser ut att förlora regeringsmakten.
Mette Frederiksen och Socialdemokraterna gjorde ett historiskt uruselt val, minskade med 0,4 procent – men verkar vinna regeringsmakten.
Motsägelsefullt? Nej, inte i ljuset av blockmatematiken.
Med 91 mandat mot det blå blockets 75 mandat är Mette Frederiksen ohotad som regeringsbildare. Om detta innebär att Socialdemokraterna bildar en enpartiregering i minoritet med stöd av vänsterflygeln eller om Frederiksen väljer att ta in ett eller fler av de röda eller vänsterliberala partierna återstår att se. En renodlad S-regering har troligtvis en bättre chans att kunna styra Danmark med hoppande överenskommelser mellan olika partikonstellationer – inkluderat ett decimerat Dansk Folkeparti.
För de på den borgerliga sidan som hoppats på en avgång av Rasmussen som partiledare och en snabb nystart för borgerligheten är Venstres valframgång ett antiklimax.
Den danska borgerligheten är slagen i spillror. Regeringspartiet Liberal Alliances partiledare Anders Samuelsen, tillika utrikesministern, kom inte ens in i folketinget. Det liberala partiet, som gjort det till ett hedersprojekt att vara regeringskraften mot ett för starkt inflytande för Dansk Folkeparti, har nästintill utraderats och lyckades undgå politisk ökenvandring med blotta förskräckelsen.
Valrörelsens joker, det högerextrema clownpartiet Stram Kurs vars partiledare Rasmus Paludan bränt koranen på torgmöten och hetsat mot muslimer, föll på målsnöret. Uppstickarpartiet Nye Borgerlige klarade sig precis men Kristendemokraterna klarade inte spärren.
Tillsammans har de tre partierna åderlåtit det borgerliga väljarunderlaget för DF som gjorde ett historiskt katastrofalt val. Med 8,7 procent (minus 12,4) är partiet mer än halverat och numera ett ensiffrigt, invandrarfientligt missnöjesparti.
Valets stora vinnare, och kungamakare, är socialliberala Radikale Venstre. Med sina 8,6 procent, en ökning med fyra procentenheter, ökar pressen på Socialdemokraterna att lämna den restriktiva invandringspolitik som Mette Frederiksen garanterat.
För Skåne kan en röd regering visa sig vara en räddare i nöden. Den borgerliga regeringen har vinnlagt sig om att skrota de danska regionerna och förstatliga sjukvården. Det har visat sig ha en isande effekt på de skånsk-danska relationerna då hela Greater Copenhagen-projektet är avhängigt den regionala samarbetsnivån.
För Helsingborg däremot är en röd regering med inflytande av Enhedslistan och Socialistisk Folkeparti, båda partier med tydliga gröna, radikala profiler, inte ens en röd stoppsignal. Det är ett omedelbart signalfel. Att bygga en HH-förbindelse mellan Helsingborg och Helsingör utan en ordentlig godstågsförbindelse, vilket är vad som utreds för närvarande mellan Sverige och Danmark, en politisk omöjlighet. Och godståg är som bekant heller inte möjligt att köra i den djupa del av Öresund som finns mellan de två städerna.
Den röda valsegern kan i stället få eko söder om Helsingborg. Det 19 kilometer långa tunnelprojektet Europaspåret mellan Landskrona på den svenska sidan och Köpenhamn på den danska, garanterar framtiden för norra Europas behov av en säkrad regional-, fjärr- och godstrafik. Europaspåret möjliggör både snabbare tågresa mellan Stockholm och Köpenhamn och vidare ner mot Hamburg, men framför allt en nödvändig, klimatvänlig övergång till rälsbunden godstransport.
Att den danska transportministern Ole Birk Olesen, som avvisat Europaspåret, nu lämnar regeringen, är endast till Skånes och Sveriges fördel. Men framför allt kan det vara Landskronas stora lycka.
Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.