Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

”Landskrona var som himmelriket”

Sture Allén Den Yngre återvänder till musiken och sin barndomsstad Landskrona och skådar en stad där nostalgin länge var politiskt sprängstoff.
Foto: THOMAS H JOHNSSON
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.
Foto: NORA LOREK

Sture Allén Den Yngre återvänder till musiken och barndomsstaden Landskrona i EP:n ”Det Bortglömda Sverige”. Det är ett vittnesmål om nostalgi som politisk sprängkraft.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

OPINIONSINTERVJU. Få städer vet så mycket om nostalgi som Landskrona. Det förgångna var under lång tid både ankaret och svetslågan som höll i gång självspäkningens glöd bland stadens urinvånare, landskroniterna, och de där andra som också befolkade staden på nåder: Landskronaborna.

Varvet, Öresundsvarvet, var i flera årtionden efter den svenska varvnäringens totala kollaps ett omhuldat paradis, vars skrov sjunkit ner i hamninloppets slytäckta botten. Likt ett arbetarnas Atlantis, mytomspunnet och för evigt förlorat till tidens brutala, utslätande, rakbladsvassa vågor, pockade det med sirenernas förtrollande läten efter en stolt gårdag.

Vi som växt upp där är för alltid, på gott, ont och något oförklarligt annat, märkta av denna förunderliga stad. Få har förmågan att sätta ord på det som gör Landskrona mer till ett tillstånd än en postadress. Artisten Carl-Martin Vikingsson, mer känd som Sture Allén Den Yngre, är kanske den som lyckats bäst av alla i modern tid. Med sin nya EP ”Det Bortglömda Sverige”, ett samarbete tillsammans med fotografen Thomas H Johnsson där de två ger ut en box bestående av bilder, musik och text, ger han sin tolkning av staden i vinden. Som i låten ”Jag har fått min dos”:887

du var drömmarnas stad 

rakt upp och ner utan fördömande krav 

flådigt och fint kan du glömma lägg av

ingen här räknar med att bli berömda en dag

det va klockrent men inskränkt ibland

stories på repeat alla känner varann

snack som bara handlar om ett varv som försvann

eller löpen om skjutningar i sd-land

och jag vet det du är så mer än så

önskar flera fatta det var fler som såg

lätt att gnälla över sånt som e fel men kom ihåg

räknar du med knas ja då bler det nog så

dags att vända blad / öppna dig för världen inte stänga av

mitt enda krav är att lägga av

att punda på sorg dags att tända av


Så kan man bara skriva om en stad man lyckats lämna, men som aldrig lämnat en. 

 – Med ”Jag har fått min dos” har jag försökt sätta ord på nån typ av konflikt. Jag kan vara både nostalgisk och sentimental men mest är jag intresserad, som människa och politiskt, av att vara i rörelse. Ska man möta nostalgin och utmana den, då tror jag att det inte går att göra med förvaltning. Man måste peka i en tydlig riktning eller möjligen formulera att ”vi” också kan vara starkt, positivt och enande, säger Vikingsson som flyttade till Landskrona lagom till att han skulle börja årskurs två. Flyttlasset gick från en by utanför Ystad till vad som nästan var en metropol:

 – Det var himmelriket. Att komma från en by utanför landet till en stad. Helt plötsligt kunde man köpa knallpulver på Åhléns. Och på skolan så fanns det en indisk kille och nån från Danmark. I Landskrona mötte man helt plötsligt världen. Det var ”wow” för en ung kille från en liten by utanför Ystad.

Frågan är då: Har Carl-Martin en komplicerad relation till sin forna hemstad Landskrona?

 – Har haft, har inte det längre, blir svaret efter en stunds tystnad. 

Vad var det då som fick honom att musikaliskt återvända till barndomsstaden?

 – Det är kanske en åldersfråga. Det var kanske dags, helt enkelt. Ibland har jag känt att jag är väldigt präglad av min uppväxt. Det handlar om en slags tonfall som jag bär med mig. 

Saknar du Landskrona?

 - Nu gör jag det, nu när jag är där med jämna mellanrum. Det är något väldigt speciellt att gå omkring i en stad där man för varje 50 meter har något slags minne eller känsla att relatera till. Landskrona har så hög densitet för mig. 

Den där nostalgin är alltjämt närvarande i Vikingssons låttexter i sin nya EP, där de flesta låtarna är vittnesmål om tiden i Landskrona, innan han lämnade för resten av världen. Samtidigt blir låtarna aldrig till ett klagomål om att det var bättre förr. I stället är spåren på EP:n en uppgörelse med status quo, där ”de andra”, det vill säga majoriteten av Sveriges befolkning, inte bor. Nämligen det Stockholm där Vikingsson fram till för nåt år sedan arbetade i maktens korridorer som politisk tjänsteman inom Miljöpartiet på flera olika nivåer, däribland regeringskansliet.

 – Jag var ganska klar med det, säger Vikingsson som numera arbetar som frilans inom PR vid sidan av musicerandet. 

Och, bör det nämnas för full transparens, som projektledare för Landskrona stads strävan att placera det framtida statliga museet till minne av Förintelsen på Citadellet.

I den gröna rörelsen som Vikingsson tidigare jobbade inom var det inte aktuellt att använda sig av nostalgin som politiskt verktyg.

– Det är inte fint på den kanten att vältra sig i nostalgi. Det har inte varit så ballt att göra det.

De många milens asfaltnötande i turnébussar fäste Carl-Martin Vikingssons blick på delar av Sverige som inte bara är bortglömda utan bitvis helt förträngda.

– På turné får man se delar av landet som inte alltid är så upplyftande. Man förstår varför många känner sig utanför eller oönskade av vad man kallar för etablissemanget. 

Det Landskrona som Vikingsson porträtterar var också grundbulten i hans framtida politiska engagemang. Skandaler med stora blyhalter och utsläpp av cyanid i industriområdet satte stort avtryck hos Vikingsson.

 – I tredje årskursen fick vi 50 spänn för att vi skulle ta blodprov för att mäta blyhalten. Då hade jag betydligt mindre av det i jämförelse med mina jämnåriga klasskamrater, eftersom jag inte hade tillbringat mina första år i Landskrona.

Barndomens föroreningar kröp väldigt nära, både under naglarna och i sinnet:

 – Grävde man bara lite i sandlådan där jag bodde så kom man ner till ett slem av oklart ursprung.

Det var det Landskrona där alla satt i samma båt som inte längre sjösattes från Öresundsvarvets torrdockor. 

För den som vill förstå nostalgins politiska sprängkraft räcker det inte bara med ett besök i dess huvudstad Landskrona. Det kräver även obligatorisk lyssning på EP:n ”Det Bortglömda Sverige”, som i titelspåret:

för vi kommer från ett annat land 

i en annan del av världen 

tjusigt bor nån annanstans 

men vi vet vårt värde

det bortglömda Sverige


Sture Allén Den Yngre.
Foto: THOMAS H JOHNSSON

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällsposten