Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Csaba Perlenberg

Jag vill inte leva i en Bregott-demokrati

Lyssna inte på medelklassuppror.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT
Csaba Bene Perlenberg, fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida.Foto: NORA LOREK

Politiker ska bättre saker för sig än att vässa smörknivarna och ta ställning för enskilda smörsorter.

Detta är en opinionstext av Csaba Bene Perlenberg, fristående medarbetare på ledarsidan. KvP:s politiska hållning är liberal.

OPINION. Det finns demokrati och så finns det demokrati. 

Den parlamentariska demokratin är i grunden representativ. Vart fjärde år får vi som medborgare välja vilka personer och partier som ska representera oss i den nationella lagstiftande församlingen, samt vilka småpåvar som ska få driva oss till vansinne med en rondell hemma i byn samt vilken ideologi och vilka politiker som ska vara styrande över vår sjukvård och skattebörda.

 

Det kräver en viss nivå av medborgerligt engagemang: Ett par minuters trixande och slickande i valbåset med kuvert, personval och ett par pennstreck för eventuellt personval, och så nollställs längtan efter inflytande och nedräkningen inför samma procedur fyra år senare är inledd.

 

För den som har abstinens efter demokratisk påverkan finns det oändligt antal föreningar inom olika sektorer att engagera sig i under mellanvalsåren. Till skillnad från den parlamentariska demokratin är ju föreningsdemokratin bunden till årscykler med stämmor, nomineringar och styrelsearbete på vanligtvis ettårsmandat. Att-satser, motionsskrivanden, yrkanden och kontrapropositionsvoteringar hör till demokratins finaste stunder.

 

Men så finns den där vanvettiga föreställningen att demokrati är möjligheten att påverka in absurdum på minsta detalj i olika aspekter i vårt vardagliga samhällsliv. Att allt engagemang är av godo och att just ens åsikt är viktig eller viktigast av den enkla anledningen att man har den och brinner jätte-jätte-super-mega-duper-mycket för den. 

 

Vi kan kalla det för högaffelsdrev, storm i ett smörpaket – eller varför inte Bregott-demokratin?

 

I Kalmar tog det hus i smörhålan för fyra år sedan då föräldrar reagerat ”starkt” och startat en namninsamling för att protestera mot att kommunen ersatt Bregott i skolmatsalarna med Lätt & lagom. Ett medborgarförslag senare och politiken tog beslutet att de stackars plågade barnen, som alltså plågats så där lätt och lagom av ett smörgåsmargarin i stället för Bregott, aldrig skulle behöva uppleva ett sådant elände igen inom Kalmars kommungräns. Hela fyra kommunalråd i Kalmars rödgröna styre vässade smörknivarna till förmån för Bregotts rätt i samhället. 

 

Beslutet var inte utan kontrovers eller kritik. Konkurrensverket anmärkte av förståeliga skäl på den obscena detaljstyrningen. Att gynna en enskild produkt före andra är direkt osmakligt alldeles oavsett smakpreferens. 

 

Fyra år senare finns också det konkreta och ekonomiska facit: Det detaljstyrda valet av Bregott har gjort att kostnaden ökat i och med att den enskilda produkten har ökat i inköpskostnad. En kvarts miljon kronor dyrare blev det på årsbasis – för kommunen och för skattebetalarna. I den så PR-omhuldade Bregottfabriken skrattar kossorna hela vägen till hagen.

 

Politiker ska inte låta sig påverkas av smörgåsrevolter. Produkter som finansieras av skattemedel ska väljas utifrån kvalitet och pris. Dessutom borde politiker ha annat att göra än att lägga tid på att bejaka ett medelklass-uppror om vilket smör Kalle, Annika och Ahmed ska ha på knäckemackan. Om smörterroristerna får som de vill riskeras avtal, principer och budgetplanering att bli som det där stackars smörpaketet i skolmatsalen: Ett sönderhugget slagfält av olika viljor, riktningar och totalt ovärdigt kaos. I Kalmar är det helt klart att kommunen köpt smöret och tappat pengarna medan politikerna försökt smöra för medelklassens vrede.

 

Csaba Bene Perlenberg är fristående kolumnist på Kvällspostens ledarsida